Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G I imstedt
Höstsäsongens mest celebra gästspel
•—-tyvärr fick jag ej höra den också lovordade
italienske barytonen de Luca — var
Sjalja-pins. De nya uppgifter han nu i »Furst
Igor» visade sig i äro bifigurer, men
förkroppsligade av honom tilldrogo de sig
huvudintresset, både den rucklande Furst Galitskij och
den högsinnade barbarhövdingen Kontsjak.
Det berodde i båda fallen på hans med
expressiv grimering förenade suveränt naturliga
människoframställning; som sjungande
skådespelare eller hellre spelande operasångare
har operakonsten över huvud knappast haft
många motstycken till den väldige ryssen.
För ett stort sångparti som hans gamla
bravurroll Mefistofeles i »Faust» var han nu,
liksom vid nästföregående besök, alltför
indisponerad för att kunna ge full illusion. En
fråga som aktualiserades vid båda
föreställningarna var den huruvida en gästspelande
artist mest bör respektera ett verk i den
form som fastställts av dess skapare eller så
som en mer eller mindre egenmäktig regissör
omskapat det. »Nutidens regissörer betraktar
jag som ett Guds straff», uttalade Sjaljapin
i en rysk emigranttidning med anledning
av det rabalder som hans inhiberade
Köpenhamnsgästspel framkallat. På
Stockholmsoperan hade gästen framtvingat att tablåerna
i »Furst Igor» gåvos i en med originalet mera
överensstämmande ordningsföljd än tidigare
och att de i fjol kasserade dekorationerna till
»Faust» kommo till heders, i stället för deras
i alla avseenden mindre lyckade efterträdare.
För föreställningarna i sin helhet voro dock
dessa i hast vidtagna förändringar inte till
båtnad, framkallande tydlig osäkerhet hos
våra egna framställare.
Några för operan nya gästkapellmästare
ha varit att beskåda: under höstsäsongen den
från Konsertföreningens båda senaste spelår
välbekante Albert Coates och under
vårsäsongen Felix von Weingartner, vilkens
förnäma dirigeringskonst ihågkommes från
Konsertföreningens Auditoriumtid. En
operadirigents både seen och orkester gällande
ledning är dock alltför omfattande för att en
aldrig så framstående gäst vid några få
föreställningar skall kunna åstadkomma mer
märkbara resultat. Beträffande Weingartners
ledning av »Mästersångarna» observerades dock
ett karakteristiskt drag, benägenhet för mer
än vanligt rörliga tempi, vilka kunna vara
välkomna i detta — om uttrycket tillåtes —
förtjusande mammutmusiklustspel. Ibland ha-
de emellertid sångarna — t. ex. Richters utan
alltför mycket krumbukter roande
Beckmes-ser i tredje aktens stora stumma soloscen —
svårt att hinna avpassa sina inlärda rörelser
efter det snabbare tidmåttet.
Annorlunda än med nämnda tillfälliga
gästdirigenter förhåller det sig med Leo
Blech, numera titulerad hovkapellmästare
efter ett decenniums årligen upprepade
månadslånga besök. I vår hade han bl. a. i
»Ni-belungens ring» åter tillfälle att utveckla
sin fast formande och nervfulla konst som med
taktpinnen vakar lika mycket över de
or-kestrala som de vokala partierna. Här fick
man i Siegmunds och de båda Siegfriedarnes
partier göra en både sångligt och dramatiskt
givande bekantskap med den tyske
hjältetenoren Max Lorenz, som jämte Martin
Öhman bjudit på vårens mest s. k. prominenta
gästspel. Några av våra egna, som voro nya
i sina uppgifter, bidrogo också med goda
prestationer: Irma Björck som Brynnhilde i
»Valkyrian» och »Ragnarök» och Léon Björker
som Hagen. Siegmund spelar sin egen son,
och den i fru Björcks skepnad fjättrade
Brynnhilde vaknar upp som Inez Wassner —■
det är åtminstone inte någon
Bayreuth-föreställning man bevistar.
Som ny titelframställare har Einar Larson
framträtt i Peterson-Bergers redan tidigare
av André med framgång iscensatta »Arnljot».
Verket kom upp strax före den
Internationella musikvecka som anordnades på
föranstaltande av Conseil permanent pour la
coopé-ration internationale des compositeurs. Nog
hade då »Arnljot», i likhet med
»Kronbruden» och »Fanal» som också kunnat komma
ifråga vid ett sådant tillfälle, bättre
represen-rat svensk musikdramatik än ett nytt verk
av den som operakomponist aldrig förut
lyckade Berg.
Joel Berglund —• en myndig och flärdfri
Hans Sachs, som väl med tiden kommer att
få ännu mer av gemytets värme, Helga
Gör-lin — en okonstlat-konstfullt intagande
Eva — det var de främst nämnvärda nya
rollinnehavarna vid repris av
»Mästersångarna». Hjördis Schymberg är en av de yngsta
som i nya partier fortsätter att infria tidigare
löften. Med omnämnandet av nya
rollbesättningar äro vi inne på det som operachefen i
sin generalplan brukar kalla
operaverksamhetens fasta stomme. Det kan behövas en
repertoar av beprövade verk när nyheterna,
såsom under det gångna spelåret, varit visser-
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
