Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O ‡> er a-
o c h konsertkrönika
ligen delvis ej utan sitt intresse som
experiment, men så föga lukrativa.
* *
*
Jämte flera operaföreställningar omfattade
den nämnda Internationella musikveckan
också orkester- och kammarmusikkonserter. De
förra som anordnats inom ramen för
Konsertföreningens verksamhet inleddes med en
symfoni i ciss-moll, op. 36 a, av Hans Pfitzner,
veckans internationellt mest kända namn och
själv dirigerande sitt verk. Den lilla bokstaven
a efter opussiffran angav att detta ej gavs i
sin ursprungliga version. Denna är för
stråkkvartett, och i den av tonsättaren verkställda
omarbetningen — huvudsakligen
ominstru-mentering — förrådde verket, nu alltså kallat
symfoni, sin härkomst från intimt och
lågmält kammarmusicerande. Med sitt säkerligen
konstfullt utarbetade men gråmelerade
tonspråk, vari det av den polemiske
skriftställaren Pfitzner så högt skattade »musikaliska
infallet» var svårt att upptäcka, företrädde
symfonien den svårtillgängligare sidan av
tonsättarens annars ibland, särskilt i scenmusik,
tysk-folkligt klingande alstring.
Blott ännu ett mer bekant utländskt namn,
väl det enda som behöver läggas på minnet,
representerades vid dessa i övrigt av Adolf
Wiklund dirigerade orkesterkonserter,
engelsmannen Arthur Bliss, med »Introduktion och
Allegro», ett kontrapunktiskt, i
passacaglia-form utarbetat, i sin senare del scherzoartat
rörligt stycke. Av de nordiska länderna var
nu endast Sverige företrätt, och det var en av
de yngsta, Gunnar de Frumerie, som bestod
den andra konsertens symfoniska
huvudnummer. Den av honom själv spelade
pianokonserten n:r 2, a-moll, verkade visserligen ej
med samma spontaneitet som det för två år
sedan i Konsertföreningen spelade
pianoverket »Variationer och fuga», men vittnade
flerstädes, ej minst i finalens originellt
exotise-rande partier, åter om sin fransk-modernt
orienterade upphovsmans begåvning.
Med undantag för Rangströms i fjol
presenterade Partita, h-moll, för violin och orkester,
vilket i klang och melos personligt
arkaise-rande verk spelades ståtligt av Charles Barkel,
hade återstående svenska verk mer eller
mindre direkt Dalarna till inspirationskälla.
Det var Oskar Lindbergs bekanta
orkestersång »Jungfru Maria» (till Karlfeldts dikt) för
vars spröda lyrik Kerstin Torlinds stämma
var den rätta. Det var vidare det på stiliserade
dalalåtar byggda, dystert fascinerande
förspelet till Hilding Rosenbergs »Yttersta domen»,
den till Karlfeldts »dalmålning» anknutna
pantomimen som Operan lär ha refuserat på
grund av religiösa betänkligheter; i varje fall
hör musiken, varur en hel svit förut framförts,
till Rosenbergs mest omedelbart
intresseväckande verk. En »Dalarapsodi» av Edvin
Kallstenius har en viss strävt tilltalande
karaktär, men kunde inte undgå att inbjuda till
jämförelse med Alfvéns också Dala-motiviska,
i alla avseenden överlägsna »Andra rapsodi».
De alltigenom utländska
kammarmusikprogrammens mest vägande verk voro
ungraren Leo Weiners energiskt och allvarligt hållna
stråkkvartett n:r 2 och wienaren Egon
Kor-nauths pianokvartett, vars tonspråk kunde
sägas i rätt nedstigande led, med
blodtillförsel från nyare strömningar, härstamma från
Brahms. Från Wien som Schuberts stad
sändes hjärtliga hälsningar i en stråkkvartett av
Wilhelm Kienzl, »Evangeliemannens»
personligen närvarande skapare, musikveckans mest
uppmärksammade, älskvärt patriarkaliska
gäst.
Under Konsertföreningens höstsäsong gjorde
Igor Stravinskij för första gången Stockholm
den äran, dirigerande egna verk med den
precision som kunde väntas av den mot
»interpretation» (se hans »Chroniques de ma vie»)
avogt stämde tonsättaren. Först med
programmets slutnummer, den redan förut några
gånger hörda sviten ur den för mer än 25 år
sedan komponerade baletten »Eldfågeln», kom
temperaturen att även emotionellt stegras i
den fullsatta salen. Men så har detta ännu om
påverkan av Rimskij-Korsakov och
Debussy erinrande partitur, som dock ibland
förebådar de följande verkens rytmiska
obändighet, knappast förut klingat med liknande
orgiastisk färgprakt. »Åtta små orkesterskisser»
företrädde särskilt med vals-, polka- och
galoppnumren en senare periods ironiske och
groteskt gycklande Stravinskij. Men i övriga
nummer visades den tendens »tillbaka till...»
som Arthur Honegger, enligt ett i W.
Tappo-lets biografi återgivet yttrande, skämtsamt
beklagar hos både den nuvarande Stravinskij
och modern musik i allmänhet. I
violinkonserten, skriven för och spelad av Samuel
Dushkin, hördes ett slags — delvis
travesterande — »retour å Bach», medan baletten
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1936/0441.html
