Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska Teatern i Helsingfors. Av Eric Olsoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska Teatern i Helsingfors
Engels teaterhus av 18 2 7 i sitt ursprungliga skick.
sistnämnda stycket blev ett nationellt
program för våra teatrar, och det har hållit sig
kvar på repertoaren ända till våra dagar.
Redan på 1840-talet hade tanken på en
»stående» inhemsk seen dykt upp hos
enskilda personer, och med den vaknande
nationalkänslan fick denna tanke växtkraft
inom de bildade kretsarna i Finland. Den
gamla teaterbyggnaden ansågs även allmänt
vara för liten och obetydlig för den hastigt
växande huvudstaden. I mars 1856 besökte
kejsar Alexander II Helsingfors, och därvid
fällde han om teatern det nedsättande
yttrandet »C’est une bicoque», vilket gav
teatervännerna anledning att hoppas på
höga vederbörandes understöd för planerna
på en ny teaterbyggnad, ett hopp som inte
heller sveks. Den som först uppdrog
riktlinjerna för en inhemsk scenkonst var den
idérike och entusiastiske
litteraturprofessorn Fredrik Cygnaeus. I sin märkliga essä
»Om teaterns framtid i Helsingfors» av år
1853 förde han temperamentsfullt och
vältaligt den nationella idéns talan och
påvisade den dramatiska konstens intima
samband »med de djupaste rörelserna i folkets
själ». Cygnaeus, »som alltid var stor i idén,
fastän opraktisk i dess förverkligande», vann
understöd för sina tankar hos Zacharias
Topelius, om också denne inte lika bestämt
som Cygnaeus uttalade sig för en national-
teater med svenskan som scenspråk utan
snarare tänkte sig en tvåspråkig teater,
där svenskan och finskan jämsides skulle
komma till användning. Mellan åren 1842
och 1860 var Topelius redaktör för
Helsingfors Tidningar, och skalden följde noggrant
med teaterns verksamhet. Han publicerade
såväl detalj kritik av styckena som
principuttalanden om teatern som
bildningsspri-dare och om möjligheterna för en inhemsk
scenkonst. Dessutom försökte han på sitt
humana sätt bilda publikens smak och
utrota de gängse fördomarna mot
skådespelarna —• ett arbetsdrygt göra!
Cygnaeus’ fosterländska patos och
Topelius’ ideellt betonade teaterkritik voro
vardera exponenter för den nationella
hänförelse och den kulturidealism som på
1800-talets mitt var rådande i Finland. En
nationell kraftansträngning var det också som
ledde till grundläggandet av Helsingfors
nya teater. Den 24 mars 1852 ägde under
överväldigande hänförelse premiären rum
på den första inhemska operan: »Kung
Carls jagt» med ord av Topelius och musik
av Fredrik Pacius. Stycket uppfördes nio
gånger för utsålda hus av sextio amatörer
ur Helsingfors »bästa societet», och det
betraktades allmänt som en epokgörande
tilldragelse i den finländska musikens och
dramatikens historia. Efter den första före-
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
