Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henrik Cornell och Italien. Av Heribert Seitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Cornell och Italien
J. T. Sergel (1740 —1814). Sergel saltar oxtungor i Rom.
Laverad tuschteckning.
Nationalmuseum.
Hemmer såsom varande den yngste i tåget.
Näst sist har auctor en dikt ur egen fatabur,
»Vid havet», till vilken han inspirerats av den
väldiga blåa havsspegeln vid Terracina.
Varmast och intensivast av alla ha emellertid
romantikerna under 1800-talets förra hälft
visat sina känslor för Italien. Den första och
betydelsefullaste av dessa var Atterbom, vars
intryck av den samtida tyska
konstnärsgruppen i Rom, nazarénerna, Cornell f. ö.
ingående skildrat i ett annat sammanhang;
andra äro Carl August Nicander, Bernhard
Elis Malmström, C. W. Böttiger, och bland
konstnärerna Lauréus, Byström, Fogelberg
m. fl.
Hur frestande det än vore att dröja vid
detta ej minst ur psykologisk synpunkt
givande arbete, sammanflätat av poesi och
prosa samt illustrerat med italienska motiv
av svenska konstnärer från förr och nu,
tvingar oss dock utrymmet att här lämna
denna frukt, som mognat utanför den
örtagård, vilken är Cornells egentliga och som
han med mera systematisk ans tagit till sin
uppgift att odla — den konsthistoriska
forskningen, till vilken vi alltså övergå.
Det konstvetenskapliga intresset för
Italien är av naturliga skäl uppdelat efter två
huvudlinjer. Den ena omfattar landet under
den förromerska och romerska perioden,
beträffande vilka en specialforskning måste
bedrivas av klassisk-filologiskt och
arkeologiskt skolade krafter. Den andra berör
medeltidens, renässansens och de därpå
följande epokernas Italien; här ha de med den
allmänna europeiska kulturen sysselsatta
konsthistorikerna sitt gebit. Det är
följd-enligt, att den äldre klassiska forskningen
slagit djupare rötter och nått en högre
utveckling än vad den relativt senfödda
allmänna konsthistoriska disciplinen gjort. Den
nationella insatsen visar också på det
förstnämnda området en bredd, som det senare
ännu ej kan uppvisa.
I Sverige har fore Cornell endast Osvald
Sirén med någon betydelse ägnat sig åt den
italienska konstforskningen. Monografier över
Lorenzo Monaco, Giotto och Leonardo da
Vinci samt ett arbete över den florentinska
renässansskulpturen ha bl. a. utgått från
hans hand. Beträffande Cornells forskningar
kan man emellertid ej tala om ett utbyrggande
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
