Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henrik Cornell och Italien. Av Heribert Seitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H er ib er i S ei t z
S an o di Pietro (1406—1481). Kristi födelse, återgiven enligt
Heliga Birgittas upp enb ar els e. 1400-talets mitt.
Rom, Vatikanen.
till den religiösa mystikens första blomstring
under den helige Bernhards tid (till omkr.
1150) och omfattar den expressionistiska
konst, som återfinnes t. ex. på domen i
Vé-zelay; den sista omfattar van Eyckarnas av
en mera komplicerad formbildning
karakteriserade period. De fem häremellan
befintliga perioderna utgöras av konstströmningar,
som intimt sammanhänga med de andliga
och världsliga rörelsernas växelvisa hegemoni:
reaktionen mot den religiösa entusiasmen 1150
—1190, en följd av andra korstågets tragedi
och S. Bernhards fall (den stela bildkonsten
å Chartres västfasad); den världsliga
aristokratiens hegemoni i konsten (ung- och
höggotik); den religiösa mystikens andra
blomstringstid omkr. 1290—omkr. 1350; den
borgerliga realismen och reaktionen mot den
religiösa känsligheten (Ottokar I:s grav i Prag
av Peter Parler m. fl. monument); lyrisk
konst, en blandning av
världslig-aristokratisk och religiös uppfattning, frisk natur-
känsla. Enligt denna indelning börjar Italien
att först i och med den tredje perioden, d. v. s.
i stort sett 1200-talet, framträda på
skådebanan, nämligen med Niccolo och Giovanni
Pisano, och då ännu — sett från det
avancerade och raffinerade Paris horisont — på
en tämligen outvecklad ståndpunkt;
tidsmodet behärskas helt av Frankrike.
Ingenting kan vara mera vanskligt för en
historiker över huvud taget än att framlägga
en periodindelning. På det område det här
gäller ligger kanske den största faran i
frestelsen att i alltför hög grad bygga på yttre
stilistiska faktorer, ett förfarande som lätt
leder till schematisering och missförstånd.
Det ligger i Cornells nya indelning en
reaktion mot denna konsthistorikernas arvsynd.
Den djupsyn, som utgör grunden till den
Cor-nellska gotikindelningen, skiljer sig betydligt
från den ensidighet, man vant sig vid ifråga
om hithörande ting, den spåras också klart i
de karakteriseringar, varmed de olika perio-
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
