Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henrik Cornell och Italien. Av Heribert Seitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Cornell och Italien
Prins Eugen (/. 1865). Eger i as källa. A k v ar ell, 1924.
bildar en helt självständig fas. Den skiljer
sig från högrenässansens harmoni och reellt
givna sinnesvärld samt utmärker sig för en
vändning till idén från den konkreta saken.
Manierismens återgivande av naturen är
alltså aldrig någon direkt efterbildning,
snarare en av olika skäl betingad förändring
därav. Så har t. ex. EI Greco format figurer,
landskap och atmosfär på sitt sätt för att
nå ökad expressivitet; Parmigianino å andra
sidan söker en ökad elegans, som han når
genom en för honom personlig stilisering,
t. ex. i sina långhalsade madonnor.
Konstnärernas största intresse koncentreras under
manierismen på figurer och föremål, rummet
däromkring anses betydelselöst, ehuru det
dock aldrig helt undertrycks.
Cornells senaste större arbete över italiensk
konst berör arkitekturen t. o. m.
barocktiden. Ämnets natur är väsensskilt från
bildkonsten och måste avhandlas därefter.
Arbetet är också mera konventionellt upplagt
och torde framför allt vara en utmärkt
handbok för studerande. Boken börjar med ett
kapitel om den gammalkristna
byggnadskonsten och fortsätter fram till den italienska
arkitekturtraditionens upplösning i samband
med den andliga maktförskjutningen till
länderna norr om Alperna under 1600-talets
slut. Rom var ej längre världens centrum;
reformationen och Ludvig XIV:s enväldiga
politik voro framför allt de två faktorer, som
voro orsakerna härtill. Som en nyhet kan
bl. a. noteras dels betraktandet av
ungrenässansen som en arytmisk period, mot vilken
senrenässansens och barockens arkitektur
ställes i stark kontrast, dels även analysen
av Michelangelos fasadbehandling. Av
särskilt intresse är bokens sista kapitel, en
sammanfattning av de italienska
arkitekturteoretikernas principer.
Det mest skärpta i Cornells hittills
framkomna æuvre torde emellertid otvivelaktigt
vara den helt nya indelning av gotiken, som
framlagts i en nyligen publicerad uppsats om
Italien och konsten norr om Alperna under
den gotiska tiden, en indelning som gjorts
mot bakgrunden av de religiösa tendenserna
samt de ideella och kulturella yttringarna.
Det väsentliga i den tes, som här uppställts,
har av Cornell tidigare framförts i hans
arbete »Gotiken», dock i en mindre pregnant
form. I sju perioder uppdelas den franska
och tyska konsten Den första står i relation
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
