Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstnärsförbundets män. Minnen och intryck av Prins Eugen - Inledning av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Al a s c o II Silfverstolpe
melsen avsagt sig den Egron
Lundgrensmedalj, som Konstakademien ville hedra
honom med. I oktober 1886 flyttades
Göteborgsutställningen över till Blanchs
konstsalong i Stockholm och utökades med
åtskilliga nummer. Detta var alltså första
gången som Konstnärsförbundets namn,
alltid smyckat med käcka, revolutionära
emblem, lyste från stockholmska affischer.
De närmaste åren bjödo på åtskilliga inre
slitningar, och år 1887 lämnade Ernst
Josephson förbundet, formellt på grund av
några meningsskiljaktigheter, men sannolikt
av djupare liggande skäl. Det skedde med
orden: »Härmed förklarar jag, att jag
utträder ur Konstnärsförbundet, men
förbliver opponent!» 1889 blev ett glansfullt år i
förbundets historia. Då hemförde dess män
så gott som alla utmärkelser, vilka kommo
den svenska avdelningen på
världsutställningen i Paris till del, och de voro många.
År 1890 bildades i Stockholm en stor
sammanslutning, Svenska konstnärernas
förening, och då Konstnärsförbundet skulle
ta ställning till denna, inträdde en skism,
som föranledde att flera av förbundets
mest bemärkta medlemmar lämnade dess
led — däribland Carl Larsson och Georg
och Hanna. Pauli. De mera radikala inom
förbundet sågo i den nya föreningen en fara
för »opponenternas» intressen; skulle
Konstnärsförbundet gå upp i den allmänna,
demokratiskt lagda föreningen så skulle bl. a.
dilettanterna och medelmåttorna i
utställningshänseende ha att bestämma över den
nya genombrottskonsten. Dessutom var
man i »opponent »-kretsarna på det klara
med att den stora föreningen skulle
kompromissa med akademien, vars medlemmar
åtminstone delvis gått in i
sammanslutningen, och då Konstnärsförbundet fick avslag
på sitt krav att Svenska konstnärernas
förening från början skulle ställa sig i
opposition mot akademien, beslöt förbundet att
gå sin egen väg. Den stridbara paragrafen
13 i förbundets stadgar fick ett tillägg, som
förbjöd medlemmarna att »deltaga i annan
stående svensk konstnärskorporations
utställningar». Andan hos den fraktion inom
förbundet, som nu segrade, kommer nog
till klart uttryck i ett yttrande, som Karl
Nordström vid denna tid fällde: »För mig
står det alltid som ett faktum, detta: för
att något verkligt genomgripande skall
kunna uträttas i konstväg i Sverige, måste
det finnas en lefvande opposition mot det
bestående, det härskande — fred är döden,
den eviga sömnen, dådlösheten,
samman-rotningen kring toddybord och bord med
smörgåsmat, den andliga försoffningen,
menlösheten och — tre hurrarop för allting
hvad som helsf, i synnerhet det som är
dumt.» Och nog sörjde
Konstnärsförbundets ledning med Richard Bergh, Karl
Nordström och Nils Kreuger i spetsen för
att förbundet inte kom med fredssignaler.
Omkring dess utställningspolitik stod det
strid under hela det följande decenniet. Vid
alla officiella konstutställningar inom och
utom landet krävde det att få utställa som
sluten grupp och med egen jury. Det
etablerade strid med Sveriges allmänna
konstförening, och det angrep upprepade gånger
Nationalmuseum för dess
underlåtenhetssynder, då det gällde inköp av modern
konst. Dessa attacker hade otvivelaktigt
sin del i att Nationalmuseums inköpsnämd
avskaffades och förvärven anförtroddes
museets tjänstemän, och den fullständiga segern
i museifrågan kunde förbundets
medlemmar notera 1915, då den eldiga
oppositionsmannen Richard Bergh utnämndes till chef
för Nationalmuseum. Lyckades
Konstnärsförbundet inte reformera Konstakademien—
förslaget att ha på kortare tid tillsatta
lärare står nu, femtio år efter att det
framlades, under utredning av en kommitté —
så sökte man skapa en fri undervisning med
intimt utbyte mellan lärare och elever. I
denna Konstnärsförbundets skola fingo
många av de målare, som skulle forma en
ny stil, även den av parisisk färg, sin första
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
