Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstnärsförbundets män. Minnen och intryck av Prins Eugen - Inledning av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nävar och med mummel från samhällets
bottenlager sökte inte denna konst verka,
hur livligt dess företrädare än engagerat
sig på de förtrycktas sida i den sociala
striden och hur bröstgänges de än gingo till
väga mot den statliga konstinstitutionen.
All den grace och elegans, all den måleriska
friskhet och doft, som »opponenterna»
kommo med, ange vi svenskar med det
enda ordet: Grez, namnet på den lilla ort,
där »parisersvenskarna» höllo till under
ljuvliga arbetssomrar. Vad fingo inte
stockholmarna se på dessa utställningar och vad
hade de inte att fundera över, då de kommo
ut i Kungsträdgården, där träden stodo
i vårgrönska eller löven rasslade i sanden?
Där funnos skulpturer som Hasselbergs
Farfadern, som senare skulle resas i
Humlegården i Stockholm och väcka anstöt
genom piltens nakenhet, och densammes
Grodan — hade väl någonsin tidigare i svensk
bildhuggarkonst den späda flickkroppen
återgivits med sådant behag, sådan
mjukhet och sådan fin humor som här? — och
där tecknade Christian Erikssons Martyr
sina skälvande linjer mot konstsalongens
moriska taggverk. Och där bjöds på utsikter
från alla jordens hörn, målade grått i
grått, ljust i ljust med härligt skimrande
isättningar i klarblått, rosa eller
smaragdgrönt: Venedig i regnväder av Skånberg,
galanta par i blommande spanska
trädgårdar av Birger och Zorn, fiskarfolk i
Cornwall av den sistnämnde, men mest var det
naturligtvis Frankrike som bestod
motiven — normandiska stränder med
majestätiskt modellerade fiskarkvinnor åt
Hagborg, kålland och trädgårdar åt Nordström
och Trägårdh, parisiska boulevarder i
lättaste vårdis och höstdimma åt Arsenius,
Kreuger och många andra, som nu äro
glömda, men som en gång med vidgade
näsborrar insupit pariserdoften och tolkat den
i blonda toner, nedkastade med snabba
penseldrag. Och i Birgers stora Frukost
hos Ledoyen (Jour de vernissage) fingo
stockholmarna se hur syndigt målarna levde
i Paris; damerna voro opassande sköna och
champagnen tydligen alldeles för billig.
Bruno Liljefors visade sina tidiga
djurstycken, iakttagna med vidunderlig skärpa
och stämda i de elegantaste boudoirtoner,
men där funnos även antydningar om att
han hade ett annat register till hands för
återgivandet av svenska djur i svensk
mark. Carl Larsson framträdde med sina
smältande lena akvareller från Grez, där
kostymfigurerna ännu ha ett tycke av
Meissoniers anekdotmåleri, men han anslog
också redan nu de strängar, med vilkas
klang han skulle ge uttryck åt all sin
ömhet och allt sitt festliga svärmeri — han
utställde porträtt av hustru och barn och
heminteriörer, och i sin stora triptyk för
Fürstenbergska galleriet utvecklade han
med ungdomlig bravur den dekorativt
inriktade berättargåva, åt vilken väggarna i
Sveriges nationalmuseums trapphus i
sinom tid skulle anförtros. Men på dessa
minnesvärda utställningar förekommo även
verk, som lågo bortom det angenämas
och det lekfullas sfär. Richard Berghs
porträtt röjde en brännande intellektuell
intensitet, och med sin stora figurtavla
En hypnotisk seance grep han djärvt ett
motiv direkt ur samtiden, som i all sin
rätliniga världsförbättrariver hade mycket
intresse över för sammansatta psykiska
problem. Och där fanns Ernst Josephson
med sitt lidelsefulla sökande utanför
dagens paroller, praktlysten och fångad av
färgernas mystik som en gammal
venetianare, realist mer än någon annan, romantiker
mitt i realismen, expressionist långt före
expressionismen. Att hans Strömkarlen, som
exponerades på »opponent»-utställningen
1885, skaffade utställningen en »succès de
scandale» — det är Paulis ord — och att
inte ens kamraterna förstodo vad det
verket var värt och betydde, är en mörk punkt
i rörelsens annars så ljusa och stolta historia.
Då Erik Werenskiold i sin ovan citerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
