Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstnärsförbundets män. Minnen och intryck av Prins Eugen - Prins Eugen berättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prins
Eugen
Per Hasselberg.
Teckning av Anders Zorn. i8q2.
var »opponenternas» utställning, som skulle
gå av stapeln i Blanchs konstsalong, och
jag gick där förbi i Kungsträdgården på
vernissagedagen och tyckte det var ganska
bittert att inte få vara med därinne. Men
något sådant kunde inte komma ifråga. De
där inne voro ju radikaler, och avståndet
mellan radikaler och kungliga var stort
den tiden.
Någon dag senare var jag i alla fall på
utställningen och fick skåda ali härlighet.
Det var Birger som visade mig omkring,
och jag minns att han själv hade målat
några interiörer från Fürstenbergs hem
och tyckte det var ett så intressant
problem att återge den då nya elektriska
belysningen. Det var visst första och sista
gången jag råkade denne sympatiske man.
Under vandringen fick jag syn på en stor
duk, som satt högt uppe, och jag minns att
jag frågade Birger: »Behöver man beundra
också den där?» »Å nej», svarade han,
»Carl Larsson har också hängt den där
högt uppe.» Det var Josephsons
Strömkarlen! Inte en gång hans närmaste
kamrater tycktes den gången uppskatta hans
mästerverk. Några år senare skulle jag
ha lyckan att så gott som dagligen ha detta
konstverk för mina ögon.
Detta var på »opponenternas» tid!
Sedan kom Konstnärsförbundet, och
sammanslutningen ombildades och blev alltmer
exklusiv. Striden kom mer att gälla det
personligas rätt i konsten och i samband
därmed en reform av konstjury och
utställningsväsen.
Det var de sex här på bilden som kommo
att fullfölja Förbundets verksamhet och
idéer, fast av dessa kommo Christian
Eriksson och Eugène Jansson först något senare
till. Av dem som tidigare verkat inom
oppositionen var det Josephson och Hasselberg
som, utom Karl Nordström, gjorde den
kraftigaste insatsen, i alla fall i konstpolitiskt
avseende, ty i rent konstnärligt funnos där
också sådana män som Zorn, Larsson och
Liljefors, men deras intresse gällde nog ej
så mycket de gemensamma
angelägenheterna, utan mera själva konsten.
Josephson lämnade ju förbundet
redan 1887 därför att han tyckte att
saken ej drevs nog radikalt. Kanske hade
hans misshumör sin grund i att hans
sinnesjämvikt redan då började svikta. Honom
lärde jag känna först senare efter hans
sjukdomsperiod och det ganska flyktigt.
Han var då inte längre den våldsamme
»opponenten» utan en stilla älskvärd man,
som sjöng Bellman både gärna och vackert
men ej längre i egentlig meningvar utövande
konstnär, om man undantar att han då ännu
någon gång utförde enstaka teckningar.
Hasselberg däremot kom jag att stå
ganska nära. Vi blevo vänner, då jag satt
modell för min byst i Paris 1888—89. Vi
dryftade då alla livets frågor, så att
sittningen nog tog dubbelt så lång tid som
behövdes. Hasselberg var mycket spekulativ
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
