Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstnärsförbundets män. Minnen och intryck av Prins Eugen - Prins Eugen berättar - Træk fra Livet. Af Th. Stauning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstnärsförbundets m ä n
och de som kände honom rätt visste, hur
han led, då han i striden nödgades såra eller
trampa på någon sin medmänniska.
De frågor, som den tiden voro de mest
brännande, voro jury väsendets ordnande
och utställningarnas enhetliga kvalitet. Han
var i grund och botten så förstående
inför andra människor och så försynt, att han
ej ville sitta till doms över dem som
konstnärligt stodo honom främmande, men han
ville icke heller själv bli bedömd av dem
som stodo oförstående och osympatiska
inför hans egen konst.
Det var för morgondagens sanning han
förde strid mot dagens gängse åskådning,
och han trivdes nog bäst då han fick segla
i motvind och fick rida ut en riktig storm.
När därför tiden och utvecklingen i mycket
givit honom rätt och mycket vad han satt
som mål låg där som självklar sanning,
då förlorade också livets praktiska värv
något av sitt intresse för honom. Det blev
därför åt naturen han ägnade hela sin
kärlek, den tedde sig för honom ständigt lika
ny och lika underbar.
För sin konst sparade han alla de krafter
som stodo honom åter. Men därmed
framträdde också allt mer den milda, förstående
sidan i hans karaktär.
Det var nog inte heller någon tillfällighet,
att han de senare åren allt oftare underlät
att besöka sin kära västkust. Han drogs
mer än förut till den mildare natur, som
Mälardalen och de leende parkerna i
Stockholms omgivning kunde erbjuda. Men också
här fann han motiv, som stämde med hans
innerst inne stridiga väsen, som liksom
tycktes blossa upp på nytt kort innan
döden ryckte honom bort. Det sista motiv
han utförde var en av
Drottningholmsparkens jätteekar, en ödesmärkt, rämnande
trädbjässe med av blixt och oväder
splittrade grenar. På hans teckning står den där
strid och trotsig och skamfilad men
orubblig, färdig att trots allt skjuta nya skott.
Med Karl Nordström upphörde Konst-
K ar l Nordström. Detalj av
R. Berghs kartong.
närsförbundet praktiskt taget att finnas
till, i alla fall i konstpolitiskt hänseende.
Den idé, som dess ledare främst
propagerat, den personliga konstens frihet och
berättigande, den stod där nu som en självklar,
erkänd sanning. Den kom också den unga
generation, som nu följde, väl till pass och
utnyttjades av denna — kanske över hövan.
Enligt naturens lag underkänner
alltid en ny konstriktning den närmast
föregående. Så skedde också nu, och en
omvärdering, ja en nedskärning av gamla
värden tog sin början. Men åsikter förändras
fort i våra dagar. Tiden går prövande
fram och fäller sin dom. Sedan några år
gått, en del efterföljare sjunkit undan och
en del slagg fallit bort, kommer säkert
Konstnärsförbundets insats att åter stråla
i sin forna glans. Och det undras mig om
inte Jens Thiis har rätt, då han säger att
med Konstnärsförbundet »uimotsigelig et
tidsskifte inntrådt, en epoke som ennu
ikke er vurdert efter fortjeneste».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
