Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstnärsförbundets män. Minnen och intryck av Prins Eugen - Prins Eugen berättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prins Eugen
Nils Kreuger. Detalj av
R. Berghs kartong.
lugna trygga man, han var. Någon mera
sympatisk människa kunde man inte träffa.
Han var arbetsam som få, och om han
ibland, som vi tyckte, ägnade sig väl
omständligt åt skötandet av sin hälsa, så
var det bara för att få bättre vigör att
fullfölja sin konstnärliga gärning.
I ali sin blidhet var han emellertid
mycket bestämd och säker, särskilt då det
gällde konstfrågor. När han och Nordström
tillsammans fattat sin ståndpunkt och gått
in för en viss aktion — det gällde mest
utställningsfrågor — då voro de inte att rubba.
Ehuru Kreuger gärna höll sig i bakgrunden,
utövade han ett ganska starkt inflytande
även på Nordström, och det är nog ingen
tillfällighet att Bergh låter honom stå där
högst i gruppen och se liksom granskande
ner på själva Nordström.
Man har ju mycket klandrat dessa två
mäns konstpolitik, och det är väl möjligt
att den ibland tog väl teoretiska former.
Men för dem var det alltid saken det gällde,
och saken det var att de konstnärliga
hänsynen skulle sättas i främsta rummet och
att utställningskvaliteten skulle hållas hög,
och detta drevo de igenom, även om det
gick ut över deras egen eller andras per-
sonliga fördel. Merkantilt inställda voro
de minst av allt.
Man kan nog säga, att fast de i socialt
och politiskt hänseende voro demokratiska,
och det ganska radikalt ändå, så hade
deras inställning vis-à-vis konsten något av
aristokratisk individualism. Jag minns att
Georg von Rosen om deras
utställningspolitik en gång yttrade: »Men det där är ju
ren aristokratisk anarki!» De å sin sida
tyckte nog, att Rosens aristokrati var
något anarkisk, så mycket de än beundrade
honom som konstnär.
Karl Nordström. På bilden är det Karl
Nordström som dominerar. Han är den
överlägsne, den som vet vad han vill och
också kan genomföra vad han vill. Vid den
minnesutställning, som ordnades efter hans
död, formulerade jag min uppfattning om
hans personlighet ungefär i följande
ordalag: Karl Nordström var den börne
hövdingen, en verklig man, på en gång stark
och vek, flärdlös och självmedveten. Efter
hans död erkändes från de mest skilda
läger den stora, betydelsefulla insats han
gjort genom sin sällsynt starka personlighet.
Det hade inte alltid varit så. Kampen
hade en gång stått hård om hans namn och
om de idéer han företrädde. Två tiders
åskådningar bröto sig mot varandra, och
på den tiden var önskan att förstå en ny
strävan inte så levande som den är nu.
Alltid var han beredd att offra sin
timliga välfärd hellre än att svika sitt
konstnärliga samvete. Han vek ej en tum från
den väg han utstakat för sin konstnärliga
gärning. Han var orubblig som de
västkustklippor bland vilka han vuxit upp,
han hade samma obändiga kraft som
havsvågen, som han skildrat med nästan
smeksam ömhet. Men han var ej blott en son av
det bistra och karga Bohuslän, han hade
också något av blidheten i de dalgångar,
där växtligheten frodas i skydd av
bergknallarna. Han kunde förefalla hård, ja
hänsynslös. Men det gällde då alltid sak,
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
