Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Per Hallström. Till sjuttioårsdagen. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Malmberg
fatta det annars paradoxala förhållandet,
att många av de diktare vilka tyckas
obotligt hemfallna åt skönhetslivets
bergtagenhet ofta utvecklas till rannsakande
moralister. Samma griffel som nedskrivit ord av
den utsöktaste overklighet får plötsligt ett
tyngre uppdrag men darrar eller brytes
ingalunda, när den tvingas att tjäna
kunskapen och samvetet. Detta kan endast bero
därpå att moraliska krafter spela med
överallt där något fulländat gestaltas eller
åtminstone eftersträvas, hur främmande detta
än må synas för alla andra syftemål än de
estetiska; och det förefaller som
behövdes det endast att diktaren förnimmer det
otillräckliga hos sin intagna position, för att
den moralism som dittills funnit en så
ensidig användning skall igenkänna sig
själv och börja tillämpa sina normer även
på livet och det praktiska handlandet.
Nittiotalets esteticism förvandlades
hastigt nog efter egna inneboende lagar och
övergav sin principiella verklighetsflykt och
sin oberördhet av de moralisk-mänskliga
problemen. Detta är något som kan
iakttagas hos ett betydande antal av de
författare vilka uppbära denna lysande, med
vår litteraturs största skeden jämförliga
epok; men hos ingen av dessa ter sig
utvecklingen med samma nästan abstrakta
tydlighet som hos Hallström, hos ingen
försiggår den med stridbarare och mer
utmanande medvetenhet. Hallström är av
svenska författare den som framför alla
andra har rätt att kallas moralist i egentlig,
klassisk bemärkelse. Det patos han
företräder är ingen ljusblå, välmenande
idealism, det ter sig bistert nog och har sin
myndighet av människokännedom och
desillusionerad världserfarenhet. Få diktare ha
varit mindre böjda att duperas av de vackra
slagorden, och få ha med torrare ironi
garderat sig mot skilda modefrälsare. Den
hallströmska ståndpunkten under världskriget
(tadlad av många) kan lämpligen förklaras
som uttryck för intellektuell vedervilja mot
den, enligt hans åsikt, oredliga fraseologi som
avsåg att med sköna slöjor bemantla
västmakternas realistiska politik. Annorlunda
bör man näppeligen fatta de ytterligt
irriterade uppsatser han vid denna tid
publicerade. Vilken mening vi än må ha om
dessa artiklars objektiva riktighet, måste
vi tillerkänna dem ett icke ringa
dokumentariskt värde för begripandet och
bedömandet av polemikerns egen personlighet. Ty
de avslöja för oss (påtagligt och oförställt)
denna rättsinnets retlighet och samtidigt
denna nervösa aversion mot det alltför
lättköpta och populära som givit diktarens själ
dess iver, hans stil dess oroliga puls.
Samma egenskaper, samma retlighet och
aversion, hade redan 1907 inspirerat
skådespelet Erotikon. Också detta har det
direkta uttalandets karaktär; det är ett
debattinlägg med den lovliga avsikten
att såra och döda det föraktliga, att
angripa och förinta vissa ovärdiga företeelser,
vissa löjeväckande tidstendenser. Och
härutinnan har författaren lyckats till den
grad att den mördande satiren hastigt nog
blivit föremålslös. Om denna graciöst elaka
komedi numera förlorat sin resonans, beror
det därpå att den segrat över hela linjen.
Det är ett sakförhållande som bör
ihågkommas, att efter Erotikons framträdande
inga av de pretentiösa tidsfenomen som det
persiflerar vågat lyfta sitt huvud. Humbug,
högtidligt draperad enfald och dum
lättrogenhet saknar icke heller vår tid; men
den beundran för den halvsanna och
halv-äkta »stora» lidelsen, det erotiska
pedanteri och den speciella art av tom
frihets-och kulturförtjusning som förvirrade så
många av nittiotalets och det begynnande
tjugonde århundradets svagare hjärnor,
detta sopade den hallströmska kvickheten
undan ur dikten och livet som en hop
vissna löv. Det är väl ytterst sällan en
litterär satir erhållit en så ögonblicklig
verkan. Och utan att underskatta betydelsen
av tidsförloppets egen antitetiska dialektik
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
