Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Francesco Berni (1497—1535). Av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Francesco B erni
mig understryka, att denna framställning icke
är eller gör anspråk på att vara en
uttömmande essay över Bernis produktion. Den
vill endast vara en encyklopediskt betonad
och formulerad presentation av en man, som
torde vara obekant för de allra flesta svenskar,
en presentation som torde vara av nöden
för en rätt inställning till den svenska
tolkning av en av skaldens bästa dikter, som
meddelas här nedan.
Francesco Berni, som tillhörde en
florentinsk släkt, föddes i Lamporecchio 1497 eller
1498 och framlevde sina två första decennier
i Casentino och i Florens. Han stod under
beskydd av en bland sina anhöriga,
kardinalen Bernardo Dovizi från Bibbiena. Denne
gav honom anställning hos sin brorson, den
apostoliske protonotarien Angelo Dovizi,
vilken Berni tillägnat några av sina
märkligaste dikter både på latin och italienska
och till vilken han skrivit några i hans
samlade skrifter publicerade brev.
Sedan Berni slutat sin anställning hos
denne, avancerade han till sekreterare åt
Matteo Giberti, biskop i Verona och påven
Clemens VII:s kanslipresident. I dennes
sällskap befann han sig vid utplundringen av
Rom 1527 och vid kejsar Karl V:s kröning i
Bologna 1529. År 1532 trädde han i tjänst
hos kardinal Ippolito de’ Medici, av vilken
han följande år bekläddes med det
canonicus-ämbete i Florens, som tidigare innehafts av
den store renässansskalden Angelo Poliziano.
På ett, som det vill förefalla, en smula
bryskt eller i varje fall oförklarligt sätt
avvek han från kardinalen under den resa, som
de företogo tillsammans till Katarina de’
Medicis förmälning. Francesco Berni avled
i Florens den 26 maj 1535, enligt vad som
berättades, av det gift, som gavs honom av
kardinal Cibo av den anledningen, att han
vägrade att i hertig Alessandros intresse
förgifta kardinal Salviati.
Bernis till omfånget största dikt är hans
Orlando rifatto, en omdiktning och
bearbetning av Bojardos epos Orlando innamorato.
Denna Bernis »förbättring» är egentligen icke
parodierande varken till syfte eller form,
vilket man annars vore benägen att tro med
kännedom om de övriga smärre dikter, som
vid denna tid utgått från hans diktarverkstad.
Det komiska element, som finnes i hans
omdiktning, härrör i själva verket från Bojardo
själv. Bernis strävan gick ut på att förbättra
och toscanisera Bojardos språk, och samti-
digt har han i andra och mindre väsentliga
moment bragt Bojardos epos närmare Ariostos
sätt att uttrycka sig. Men hela företaget
måste betecknas som förfelat. Formen är
visserligen något väsentligt för ali
betydande dikt, men den måste växa fram inifrån,
och man bör icke i överensstämmelse med
eget tycke och egen smak ingjuta den form
man gillar i en annans verk, allraminst när
den dikt man vill korrigera är av den halt,
som präglar Bojardos epos. Och resultatet av
Bernis välmening har också blivit en
förflackad och urvattnad Bojardo.
En inom den burleska diktningen sedan
långliga tider använd form var sonetten med
coda, d. v. s. den besvansade sonetten eller
sonetten med bihang. Denna sonett har
Berni gjort större till omfånget än hans
föregångare brukade. Han tråcklar understundom
ett tjog svansar fast vid sonetten, så att
detta bihang får en vida större omfattning
än diktens kärna.
Ännu oftare använde han och hans
efter-apare den diktform, som kallas capitolo. Det
är en mindre dikt på 11-staviga terziner
efter Dantes föredöme. Namnet stammar från
vissa partier av Petrarcas dikt Trionfi, och
denna diktform har senare kommit till
användning hos Pietro Aretino och andra.
Innehållet är merendels, i varje fall hos Berni,
satiriskt betonat och burleskt till
anläggningen.
Hos Berni ha de ämnen han ansett värdiga
att komma under poetisk behandling,
gestaltats på ett så fulländat och definitivt
sätt, att han därutinnan aldrig blivit
överträffad i sitt hemland. Av denna art äro
hans talrika beskrivningar av usla lastdjur
såsom hästar och åsnor, karikatyrer av
personer som stodo honom nära, och
skildringar av förfallna, liksom ledbrutna gamla
hus. De politiska dikter, vilka räkna Berni
till upphovsman, utmärkas av en påfallande
djärvhet i formgivningen. Till denna grupp
höra de capitoli, i vilka han på ett ganska
hänsynslöst sätt släppt gäcken lös vid
behandlingen av en del påvar, såsom
Hadrianus VI och Clemens VII. Understundom
bär Bernis indignation en allvarlig prägel,
och hans ogenerade invektiv få en moralisk
eller moraliserande färgklang.
Bernis rykte hos samtiden grundar sig
emellertid icke på dessa mer eller mindre
allvarsamma betraktelser över mänskliga
dårskaper, utan på de terzindikter, i vilka han
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
