Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Francesco Berni (1497—1535). Av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ane Randel
kåserar över litet av varje, såsom ål,
sand-krypare, persikor, gelatin, ja till och med en
sådan vulgär tingest som nattkärlet. Men
enligt vårt sätt att se saken når han inte
särdeles högt i dessa capitoli. De ha ofta svällt
ut till omfånget så pass, att den hos läsaren
avsedda munterheten tröttnar, innan han
nått till slutstrofen.
Berni ville egentligen icke framträda som
diktare. Versskriveriet betraktade han
snarast som en vederkvickelse och förströelse
för sig själv och andra. I en framställning på
prosa, Dialogo contra i poeti, uthånade han
yrkesskalderna, som icke kunna göra annat
än svarva ihop verser. Och han
karakteriserade på samma gång sin särart och sin
olikhet med modeskriblererna med deras maner,
omanliga smickerlusta, fåfänga och deras
missbruk av diktkonsten till att skaffa sig
ekonomiska fördelar. Han berättar, att hans
egna dikter kommit till utan den minsta
ansträngning, och han ville icke själv
befordra dem till trycket, varför hela hans
diktning med ett enda undantag var känd för
samtiden endast genom avskrifter, som
spre-dos bland vänner och bekanta.
Berni har förlänat den skämtsamma poesien
den klarhet och avrundning, som den fore
hans framträdande alltför ofta saknade. Han
skriver med mycken elegans, men ändock
osökt och naturligt, och på dessa egenskaper
beror den verkan hans diktning alltjämt
utövar på dem, som vilja göra sig besvär att
bläddra igenom den volym som rymmer
hans produkter, fastän det sanningen att
säga är ett kärt och mycket ringa besvär.
Till de diktarter han odlade och som berörts
här ovan bör fogas ett omnämnande af en
i god mening rustik fars, Catrina, skriven på
ottaver, i vilka bönderna uttrycka sig på
sin egen dialekt.
I den summariska överblick över Bernis
diktning, som framställningen här ovan velat
giva, har intet rum lämnats åt det hörn av
hans verkstad, där han skapade sina latinska
dikter. Att använda termen »hörn» är
förövrigt missvisande, ty det dussin dikter han
skrivit på ett latin, som är renare än det
som kom till användning under romartidens
guldålder, äro av central betydelse, när man
vill uppskatta hans diktnings litterära värde.
De satirer och verskåserier, han ägnade åt
samtida personer och händelser, ha nog sitt
egna värde, men för att rätt förstå detta och
begripa dem rent bokstavligen, fordras det
att läsaren är ordentligt inne i
tidsförhållandena under 1500-talets första hälft.
De kräva med andra ord en omsorgsfull
kommentar. Icke så de latinska alstren på
hexameter, elegiskt versmått eller femfotade
jamber. Dessa dikter, antingen de kallas
epigram, elegier, löftesgåvor (vota) eller
dylikt, röra sig med tankar och händelser, som
varit ungefär av samma art i alla tider.
Bernis egentliga mönster i antiken var
Ca-tullus, om vars allestädes närvarande ande
den här nedan meddelade svenska tolkningen
skvallrar. Men man kan även ur hans övriga
dikter på romarspråket göra klart för sig, att
icke heller sådana klassiska diktare som
Vergilius, Ovidius, Tibullus och Propertius stått
olästa på hans bokhylla.
Men det må förhålla sig hur som helst med
hans förebilder, så är det som framför allt
utmärker Francesco Berni och hans diktning
att han icke direkt anknyter sig till andra
diktare, utan är alltigenom sig själv. Han
intager inom den italienska skönlitteraturen
sitt eget rum, som icke kan fråntagas honom
av någon annan —• i andra linjen visserligen,
om hedersrummen innehavas av män sådana
som Dante, Boccaccio, Petrarca, Ariosto,
Tasso och några andra, men en alldeles
särpräglad plats i detta skikt.
Det är ingen mening i att tvista om den
rätta tydningen av det. odefinierbara ordet
och begreppet humor. Humorist i germansk
mening var ju Berni på intet sätt, och det
vore svårt att uppleta större motsatser till
hans sätt att vara och dikta än t. ex.
Bellman och Karlfeldt. Den poesi, som efter
Berni karakteriseras som poesia bernesca,
är icke humoristisk i egentlig mening, utan
mer eller mindre burlesk, d. v. s. parodiskt
skämtsam. Men den röjer egenskaper, som
icke kunna döpas med annat namn.
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
