Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Amyntas. Efter Francesco Berni. Översatt av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A ne Randel
Så staller vargen nesligt försåt för fårens och lammens
ulligà flock, men med kraftiga tjurar han vågar ej brottas.
Ännu en sak mig återstår här inför döden att dryfta.
Håll den i minnet och glöm inte bort våra vaktande herdar.
Kanske kommer den tid, då herdarne sakna den döde
Lycidas, fast du må inte tro, att min död blir din ära.
Nu jag bjuder farväl till skogar, höjder och åkrar,
frodiga genom min hand, och farväl till fårskock och kossor.
Lycidas, jag, som väl inte var sämst bland Arkadiens herdar,
som eder herre går bort, men du har dödat Amyntas».
Utan förtövan sträckte han sig i det frodiga gräset
maktlös och matt. Kyllenias’ nymfer stödde den bleke,
när han med nacken i krum dignat ned och låg på sin skuldra.
Parcerna dock redan nu hade spunnit hans livstråd till ända,
och Proserpina ren hade sänkt i det stygiska vattnet
denne musernas älskling och herdarnes glädje tillika.
Ingen ägnade då en sång till minnet av honom,
som ej var övad i språng eller kast och palestrans bedrifter.
Men ni skogar och svallande floder nog kunna betyga,
vilken förlust denne Lycidas’ död betydde för trakten.
Gripna av sorg över vännen Lycidas’ smärtsamma öde,
höjde najader sin klagosång sju dagar och nätter
omkring hans grav vid Parthenius’ berg och den sorlande floden.
En gång om året framburo de violer i blomning
jämte pokaler med skummande mjölk som gärd åt den döde:
»Skulden till Lycidas’ död är ingen annan än Amor.
Vilka som än föra fåren på bet över Lykaions höjder,
hållen er undan för kärlekens sot, den fördärvliga yran.
Amor är ju ett gift och en galnings yra för eder.
Fänaden slår han med päst, den blinda smärtan försätter
kvigorna i raseri och ökar tjurarnes våndor,
och låter fåren gå under i mängd, sen de svultit sig sjuka.»
Åh, hur jag minns Meliboei sång i skogarnes dunkel,
och hur titt han förljuvade luften med klagande toner,
till dess att aftonstjärnan från himmelens dalande kupa
väckte hans minne om hjorden till liv i väntan på natten.
ANE RANDEL.
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
