Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Amyntas. Efter Francesco Berni. Översatt av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMYNTAS
Efter Francesco B e r ni
Meliboeus, en herde, sjönk ned i en pratande järneks
skugga, drivande samman sin hjord i middagens hetta.
Och när hans fångade fårahjord där vilade samfält,
betande bara helt lätt av det friska vajande gräset,
och han med flöjten gav rytm åt en mörk och sorgesam visa,
som i en spegel gav liv åt herden Lycidas’ älskog
och med toner besjöng hans klagolåt över fälten,
runt omkring honom lyssnade villande skogar till sången,
kullar, floder och grottor därhos med skyddande gömslen.
Ännu i dag i skogarne hörs ett tonande eko:
»Skogarnes nymfer och övriga nymfer, säg, har ni berättat,
märkte ni verkligen, himmelska mör, och kunde ni minnas,
vilka skogiga berg och fält som ej Lycidas fyllde
med sin klagande låt, när han föll till föga för Eros,
medan han jämrande sjöng, att man visat sig grym mot Amyntas?»
Ty det berättas, att Lycidas, tärd av ynglingagudens
kärleksflammor, irrat omkring just här med sin sorgsna
klagande låt och mättat sin själ med sin fåfänga kärlek.
Fänaden såg han ej åt, och han glömde att plöja de vackra
fälten, och åkrarne lågo bevuxna med toviga törnsnår,
och den försummade jorden där låg till alis ingen nytta.
Fastän en gosse själv i ungdomens blommande ålder
och fastän rik genom husbondens gunst, han ej kunde med tårar,
icke med böner få makt med sin dystra förälskelses öde.
Sålunda utan besinning, ett rov för sin fåfänga längtan,
miste han allt sitt hopp, där han vandrade dödligt förälskad.
Honom, där sorgsen han gick, begrät dryadernas skara,
och najaderna gräto i kapp med hjordarnes herdar,
grät gjorde även den övermåttan sköne Apollo.
Fram trädde Amor, och trött på hans envisa smärta han sade:
»Käre min Lycidas, får du ej bot för din såriga kärlek?
Kärlek ej mättas med gråt liksom killingar icke med lövverk,
grödan icke med blåst, ej heller tegar med störtregn.»
Lycidas svarar: »Men säg då, din stympare, varför du skyndar
så till attack mot mig, som skall dö, med sargande fraser!
Du var nog inte med himlen kontant, när du mättade åt mig,
ty fasthellre jag tror, att pilens fart gjorde susen.
W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
