Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bert Brecht. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes E cl f elt
mans med sin blivande svärfader lägga om
produktionen av granathylsor till
produktionen av vaggor.
Förlovningsfesten äger rum på Piccadilly
Bar, en stor restaurant. Utanför fönstret står
månen blodröd. Stämningen är smått
hysterisk, ty utifrån staden höres knatter av
maskingevär. Det är de revolutionära arbetarna,
spartakisterna, som kämpa med
ordningsmakten nere i tidningskvarteren. Men
deltagarna i festen äro också jagade av ett spöke.
Andreas Kragler, som Anna lovat att vänta
på, hägrar då och då fram med sönderskjutet
ansikte. Men Balicke och Murk jaga bort
minnet av honom med cyniskt skämt.
Då står han plötsligt mitt ibland dem.
Hans tragiskt groteska gestalt symboliserar
den hemkomna frontgenerationen, hans kvinna
ligger i en annans armar, han är utan arbete,
utan bröd och utan kläder -— bara en hjälte.
Men det imponerar inte alis på Balicke,
jobbaren. »Vad vill ni?» ropar denne indignerat.
»Ni har inte ett rött öre? Ni ligger på gatan?
Fosterlandet sätter ett positiv i er hand ...»
Men under tiden komma trummorna, som
ljuda ute i natten, närmare. Det är
spartakisterna som samla sina skaror. Skall
Kragler, berövad allt, sluta sig till dem?
Ett ögonblick ser det ut så. Han är redan
på väg, då Anna hejdar honom. Hon har ilat
efter honom, och när hon står framför honom
med kärlekens söta ord på sina läppar
försvinner hans revolutionära glöd som genom
ett trollslag. Den borgerliga idyllen frestar
honom. Han väljer den framför revolutionen.
Hungrig efter kärlek efter fyra år i kriget
föredrager han den »breda, vita sängen»
framför upproret. Från tidningskvarteren stiger
ett förtvivlans skri. Men han lyssnar inte
längre på det. Han tar sin flicka under
armen och går hem.
Det är Weimarrepublikens födelse i
dramatisk form.
Frontsoldaterna, som tidigare spritt död
och förintelse, börja nu lugnt, som om
ingenting skett, att föröka världen; och jobbarna,
som tidigare drogo vinsten av det hela
genom att sälja granater, fortsätta nu att
förtjäna genom att producera vaggor.
Så är världens gång, och Bert Brecht,
hemma i asfaltstäderna, konstaterar det lugnt
med sin virginia i handen och låter sina
kusliga dockor dansa.
Om han i Trommeln in der Nacht kläder av
småborgaren, till vilken han hyser ett ingrott
konstnärshat, hans revolutionära böjelser och
visar, att hans dröm i grund och botten är
den äktenskapliga bädden, så berövar han
honom i sin nästa pjäs, Im Dickicht der
Städte, hans ständigt i det yttre annonserade
idealism, genom att helt cyniskt ställa frågan,
vad den kostar, och sålunda blottar han
ånyo hans innersta instinkter.
Inramningen är som vanligt fantastisk.
Hjalmar Söderberg har, om jag inte
missminner mig, behandlat ett liknande tema.
Han låter en gammal lebeman göra en
serveringsflicka ett fult förslag. När hon
avböjer, lägger han småleende ett guldmynt på
bordet. Då hon fortfarande nekar, lägger han
ett till, och så fortsätter han, nyfiket
betraktande, hur flickan börjar vackla, ända till
dess att hon faller. Då stryker han ned
mynten i fickan och avlägsnar sig. Han har nått
sitt mål.
På ungefär samma sätt är det i Brechts
drama. Den första scenen spelar i ett
lånbibliotek i Chikago. Mr Schlink, malajisk
trävaruhandlare, och hans tjänare träda in
för att låna en bok. George Garga,
biblioteksbiträdet, varnar för en kriminalroman. »Det
är en dålig bok», säger han. »Är det verkligen
er åsikt?» frågar mr Schlink och ler. »Jag
skulle vilja köpa upp den. Är tio dollars för
lite?» Men Garga, den idealistiske lille mannen
vill inte sälja sin mening, fastän
trävaru-handlaren successivt ökar anbudet, fastän
hans föräldrar svälta och hans fästmö håller
på att sjunka ned i prostitution. Men mr
Schlink behåller sin leende överlägsenhet. »En
kämpe», påpekar han ironiskt. »Mitt namn är
Schlink, trävaruhandlare», ropar han, då han
avlägsnar sig, »Mulberry Street 6.»
Han får rätt. Några dagar senare är Garga
där, och nu börjar den metafysiska kampen
mellan de båda männen på allvar. Schlink
avstår, för att få triumfera över sin
motståndare, sin firma till denne och reducerar
sig själv till hans slav, och i och med
detsamma förändras idealisten Garga: han
avyttrar samma virke samtidigt åt olika
bolag, han utnyttjar hänsynslöst den färgades
arbetskraft, han kastar sig ut i frosserier och
sinnliga utsvävningar, han struntar i sin
familj, sin syster, sin älskade; det enda som
betyder något för honom är den blinda
självhävdelsen. När pjäsen slutar, har han hetsat
upp massorna mot Schlink, och drevet, som
skall lyncha denne, närmar sig tjutande det
tält, till vilket han tagit sin tillflykt. Den
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
