Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bert Brecht. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bert Brecht
cyniske malajen begår självmord, sedan han
hindrat en kvinna, som älskar honom, att
offra sig för honom. Men idealisten Garga är,
uppfylld av begär efter pengar och
njutningar, på väg till New York, ett rovdjur
i djungeln.
Detta är, vill Brecht säga, den mot botten
sjunkande småborgarens sanna väsen, han må
sedan låtsas idealism aldrig så mycket. Men
det förfärliga i hans drama är stämningen
av upplöst mänsklighet, en stämning som
den fantastiska, halvt verkliga, halvt
overkliga handlingen på ett raffinerat sätt
bidrager till att förtäta. Den gåtfulle, glidande
malajens och den desperate småborgarens
kamp blir i ali sin metafysiska meningslöshet
till en symbol för människors
meningslösa kamp med varandra i det nuvarande
samhället; och genom införandet av ett
antal ljusskygga individer — en sutenör, en
tvetydig hotellvärd till omväxling med två
prostituerade, en förälskad sjöbuss, en
gammaldags hantverkare och hans fru —• växlar den
psykologiska belysningen ständigt: man tar
en egendomlig, ilande förnimmelse än av
skumrask, än av exaltation, än av kärlek,
än av sorg, än av förfall.
Den lille bibliotekstjänstemannens
idealism faller sönder i blinda drifter. Han
utnyttjar till sist massans rashat för att göra
slut på sin antagonist: pjäsen kulminerar i
en veritabel lynchstämning. Med den sanne
diktarens intuition har Brecht anat de
krafter, som slumrade bakom den tyske
småborgarens idealism, och som i sinom tid skulle
komma denne att, enrollerad i bruna
stormavdelningar, deltaga i judeförföljelser och i en
måttlös hets mot oliktänkande. Han har i sitt
stycke upplevt och fångat något av sin
tidsålders ohyggliga atmosfär.
I ett följande stycke, Mann ist Mann,
analyserar Brecht den vanliga, alldagliga
människans personlighet på samma sätt som han
tidigare undersökt hennes idealism. Hans
åskådning är fullkomligt desillusionerad.
Namn, känslor, kläder, karaktär te sig för
honom som mer eller mindre opersonliga,
sociala suggestioner: omständigheterna kunna
i grunden förändra dem. Det är det som är
poängen i Gary Gays öde. Han är
hamnarbetare i en liten indisk stad och går ut för
att köpa en fisk, men stöter på en engelsk
maskingevärsavdelning, som vid en
kalabalik förlorat en man och som för att verka
fulltalig vid den förestående inspektionen
förmår Gary Gay att för ögonblicket ta
kamratens roll. Men genom en serie ytterst
komiska händelser kommer den arme mannen
inte ur uniformen utan tvingas att följa med
på en brittisk straffexpedition mot en
tibetansk stam — ett defensivkrig, heter det
ironiskt i stycket — och innan han vet ordet av
är han förvandlad från en hjälpsam, menlös,
naiv medborgare till en krigisk mordmaskin,
en människa med nytt namn, nya
förnimmelser, ny personlighet. Händelseförloppet är
otroligt tragiskt mitt i ali sin lustighet, och
tendensen är ohyggligt allvarlig. Författaren
har i karikatyrens form velat visa, hur
obeständigt allt är i det moderna samhället
och hur lätt ett folk, bestående av så
kallade personligheter, kan förvandlas till helt
andra människor, som med raseri låta
kar-tescherna regna över ett annat folk. Rent
dramatiskt torde Mann ist Mann höra till
Brechts verkningsfullaste stycken. Även vid
läsning ge sig scenerna livfullt för ögat;
dialogen sprakar av ettrig humor; man lever
med. Det är inte svårt att liggande i sin säng
en natt med stor framgång uppföra stycket
för sig själv i sin ensamma kammare. Men
samtidigt är det som gjort för tiljan.
Detsamma kan utan tvekan, så många
teaterskandaler det än på grund av sin
tendens framkallat, sägas om Mahagonny. Där
skildras, vad Paule Ackermann, en
timmerhuggare från Alaska, och hans kamrater
uppleva i en stad, efter vars namn dramat är
uppkallat. Den lycka som bjudes, den fröjd
som sökes, är just inte himmelsk. Men är
det i grund och botten författarens fel? Har
han inte, lugnt rökande sin virginia,
betraktat sin tids seder i asfaltstäderna? »Först
kommer, det får man inte glömma, ätandet»,
heter det, »därnäst kärleksakten; vidare, inte
att förglömma, boxningen, slutligen, så
lyder kontraktet, supandet.»
Och vad är det som behärskar denna
värld?
Det är de små gula slantarna, de smutsiga
sedlarna. Endast för dem som ha pengar
öppna sig paradisen. I en tillvaro, där lyckan
blivit så krass, är penningen det enda
absoluta värdet. Den betyder mera, långt mera
än heder och ära, moral och rättvisa.
Det är pjäsens tendens.
Timmerhuggaren Paule Ackermann drages
inför rätta, och under domstolsförhandlingarna
söka domarna förmå den anklagade att köpa
sig fri med mutor. Men eftersom han ingen-
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
