Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Lützen-psalmen. Av Johannes Ljunghoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Ljunghoff
naiet finns i riksarkivet. Fabricius berättar
här, hur han efter konungens död lyckades
hejda de flyende skarorna, bland vilka en
regementspastor i förbifarten tillropade
honom »Rex vulneratus est» (kungen är
sårad), hur han lyckades samla allt fler och
fler omkring sig och inge dem mod bl. a.
genom att ta upp en psalm samt hur de
sedan under hans befäl åter stormade mot
fienden. Särskilt betecknande är Fabricius’
svar, då några av konungens kansli i vild
flykt rusade förbi honom ropande:
»Fugien-dum est» (det gäller att fly). Fabricius
ropade då tillbaka: »Standum est, alioqvin
fuga nostra provocabimus omnes ad
fugien-dum» (det gäller att stanna, eljest skola vi
genom vår flykt locka alla att fly). Episoden
är minnesvärd och Fabricius’ relation i sin
helhet, såsom Brulin framhåller, »en
historisk stämningsbild av sällsynt levande art,
konkret som ett Wouwermanskt batalj
-stycke: de flyende och sårade, de ängsliga
tillropen och frågorna, som i den täta
dimman kastas mellan de spridda flockarna,
de eldande maningarna, latinet brukat som
ett levande språk och den evangeliska
psalmen som ett igenkänningstecken, en
lösen.»
Efter slaget vid Lützen följde Fabricius
konungens liktåg ända till Wolgast, dit
man anlände själva julafton och varifrån
liket sedan överfördes till Sverige i juli
1633. Den likpredikan, Fabricius höll i
slottskyrkan i Wrolgast och som han sj
älv-kallat rätt och slätt »Justa Gustaviana»
(Gustavs likbegängelse), är inte bara en
sista honnör för konungen av Sverige från
hans tyske fältpräst, utan också ett tack
från hela det evangeliska Tyskland till dess
befriare och räddare, som givit sitt liv för
dess sak och nu återbördades åt
fosterjorden.
Om anledningen till Gustav Adolfs
ingripande i det tyska kriget säger Fabricius
här, att det skett dels för att avvärja
kejsarens hotande angrepp, »då skriftliga be-
svär intet visat sig kunna åstadkomma»,
dels ock för att rädda de i hög grad
beträngda trosförvanterna i Tyskland.
Minnestalaren berättar om konungens
sammanträffande med Wittenbergs studenter och
professorer. De förra hade konungen i sitt tal
kallat »rätta söner av Luther», och de
senare hade han samlat omkring sig i sitt
tält, därvid han bl. a. yttrat: »I herrar,
Vi hava från Eder på denna plats fått
evangeliets ljus till oss i Sverige; men då
det nu genom fienden blivit fördunklat hos
Eder, så måste Vi nu komma till Eder för
att med Guds hjälp åter tända detta ljus.»
Fabricius framhåller vidare, att konungen
ofta sagt sig »icke önska något högre av
Gud än att han måtte få gjuta sitt blod
för den sanna religionen». Han hade också
sagt: »På det att man måtte se, hur
uppriktigt och väl jag menar det med mina
trosförvanter, så vill jag för deras skull
våga vad som är mig kärast. Nu har jag,
näst Gud, intet kärare i världen än mitt
eget liv. Det vill jag fördenskull gärna
riskera och uppoffra. Därav kunna
människorna förstå, om jag menat det
uppriktigt med dem eller ej.» Ett par timmar före
sin död hade han »i den förmaning, han
riktade till sitt gamla blå regemente, bl. a.
också fällt dessa högst märkliga ord: ’I dag
skola vi, om Gud så vill, få glömma allt
vårt lidande.’ Dictum factum (sagt och
gjort).» Döden på slagfältet hade inte något
skrämmande för honom. Snarare tvärtom,
enligt ett yttrande vid ett tidigare
tillfälle: »Ack, hur glad måste icke en from
människas själ vara, om hon på slagfältet
kallas bort från kroppen, däröver att hon så
hastigt får komma till himmelen utan att
behöva långt i förväg plågas på
sjukbädden.» I sitt 38:e år fick han också »dö en
ridderlig och salig död». Sin predikan slutar
Fabricius med en bön om frid för Kristi
kyrka.
Sedan Fabricius återvänt till sin tjänst
hos hertig Bogislav, utnämnde denne ho-
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
