Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Lützen-psalmen. Av Johannes Ljunghoff - Joost van den Vondel: Till konung Gustav II Adolf (1631). Översatt av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johannes Ljunghoff
rar han, att Fabricius i sina skrifter aldrig
talar om sig själv och att minnestalen över
honom inte heller nämna något om hans
berömda liktal i Wolgast eller om hans
liktal över hertig Bogislav. Och vad det
beträffar att »Epicedion» inte upptagits bland
sorgekvädena från Stettin, så är detta,
menar Kitzig, mindre besynnerligt än att
Fabricius inte själv tagit med sitt liktal
över Gustav Adolf bland sina samlade
liktal. Skälet är sannolikt i bägge fallen
detsamma: både »Epicedion» och »Justa
Gustaviana» förelågo redan i allmänt uppskattade
och vackert smyckade särtryck. Deras
särställning i alla avseenden förklarar, att
de inte blivit medtagna i de större
samlingarna.
Falla invändningarna, kvarstår alltså som
bevis för Kitzigs teori dels traditionen, dels
den stilkritiska undersökningens resultat.
Och då dessa båda argument stödja
varandra utan att hotas av någon bättre hypotes,
förefaller det onekligen, som om Kitzigs
teori tillsvidare vore den mest sannolika.
Men det vore i hög grad önskligt, att det
svenska källmaterialet toges upp till en
lika grundlig inventering och granskning
som den, vilken Kitzig i sitt arbete
företagit med det tyska. Uppgiften borde vara
lockande för svenska forskare.
Joost van der Vondel
Till konung Gustav II Adolf
(1631)
Den knut, som höll ihop de påviskes förbund,
till sist med kraft höggs av med sveakungens klinga,
den han som segrare i kuvat land ses svinga
till skräck för Ferdinand på fri och egen grund.
För Famas kopparmun nu gryr en högtidsstund.
Av Alexanders mått och Caesars föddes inga
gelikar i en tid, som fann sig alltför ringa
för sådan upphöjd dygd på jordens vida runö.
Fast en och samma kropp beseglar gästvänskapen,
förnuftet lägger råd, men modet tar till vapen.
Vad himmelskt underverk, vad sällsamt ödesbud!
Ditt lov vi sjunga bäst, när ni ha makt att tiga.
Till dig, du höge, kan vår tankekraft ej stiga,
och tungan helt bestört hörs mumla om en gud.
Ane Randel.
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
