Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
landssvenska litteraturens »eiserne Lerche»,
vars sång steg mot rymderna som en
smattrande fanfar och kallade till kamp för sociala
och nationella ideal. Därpå följde den period,
då diktaren grubblande sökte sig inåt mot
mänskosjälens evigt gåtfulla djup. Tidens
våldsamma brytningar har dock trängt oss
så nära att även den mest tidlöst betonade
dikt måste bära på ett eko av stridslarmet.
Grubblet och introspektionen bildar ännu
ränningen i Mörnes dikt, men skaldens attityd
har trots allt fått ett drag av större aktivism
än på länge. Denna aktivism söker sig
likväl inte fram längs sociala eller nationella
linjer, den är en stridande humanism, vars
ideal i mycket sammanfaller med
kristendomens. Det finns ännu kvar något av den
forne krigaren inom Arvid Mörne, fastän
rustningen och hjälmen bär andra emblem
än tidigare.
Hur hastigt går vår egen tid till ända!
Tre skövlar mull, som falla dagligdags!
På frusen åker några vita ax.
som glömt sig kvar! Med dem kan intet hända.
Allt stort vi drömt har skingrats och förgåtts.
En enda väg är vår och den är rak.
Ett enda ha vi kvar ändå: vårt trots
mot er, ni slingervana maktprofeter,
ni riddare av trummor och trumpeter!
An sen, om murkna kungadömen slopas
och republiker slumpas bort som vrak,
en gräns består till jordens sista dag
och skiljer makt från rätt och våld från lag.
Den gränsens vakttjänst har av er förrätts.
Den tjänstens ära var engång Europas.
Dessa bittra dikter talar i ett språk som är
oändligt enkelt och i en rytm, som påminner
om medeltida balladmeter och knittelvers.
Själva formen fångar sålunda någonting
av-innebörden och stämningen i den med
medeltidens skärpa framhävda motsättningen
mellan det goda och det onda, som är det stora
temat i Mörnes dikter lika väl som i de
medeltida moraliteterna. Scenrymden är avdelad
i tvenne plan, det ena strålande i ett
himmelskt rent, gyllne ljus, det andra vilande i
jordelivets oändliga mörker. Dramats ena
huvudperson är Kristus, vars gestalt inte
främst har någon kristligt-religiös innebörd,
utan samlar kring sig en ljuskrets av
mänsklighetens vackraste humanitetsideal. Den andra
huvudagerande på tillvarons stora seen är
svärdets bärare, densamma, som vi känner
igen från Pär Lagerkvists »Bödeln»,
representanten för den mänskliga onda viljan.
I Mörnes nya dikter talar också den nästan
vegetativa längtan till marken och djuren,
som så många diktare tolkat i upprörda
tider. Det är stämningen från Geijers
»Odalbondens:
Men tyst lägger tiden stund till stu nd,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.
Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.
De väldige herrar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blod bestänkt mull.
Det är någonting av »Odalbondens»
tidlösa fred över Mörnes dikt om herden i
Pyrenéerna, som lagt sig till vila bland fåren
medan det i dimmiga dalar ännu dallrar ett eko
av Rolandshornet:
Hos fåren har han lagt sig ner
som en huldrik fader och like.
Sak samma, vad allt under stjärnorna sker
med Karl den stores rike!
Det är i ali sin bibliska sublimitet en
motsvarighet till det rofyllda försjunkande i
naturen, som Mörne tidigare fångat i sina
berömda rader:
I stilla blicken ur en djupögd vik
där bor den enda makt, som tröstar.
I den nya boken får för övrigt samma tanke
uttryck i dikten »Skyn i viken», som hyllar
den — man ville nästan säga •— runebergska
ron i ett speglande vatten som målet för
skyars och människors irrande färd:
Röda sky på aftonfärd,
dömd att rastlös ila,
se ner, se ner i vikens värld
och bed din vind om vila!
Stanna, röda sky, din gång!
Dröj här som bild och spegling!
Vinden gäckar dig med lång,
hopplös jordomsegling.
Aldrig än med sådan glans
du sken i rymdens riken
som din bild i lövens krans
på den blanka viken.
Tröstlös rasar vindars strid
över vreda vatten.
Väl den, som i sin speglings frid
dör bort i sommarnatten!
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
