Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
Dessa dikter visar hur naturen för Arvid
Mörne är ett bad av hälsa och förnyelse.
Och denna natur har inte haft någon mera
hängiven och segerrik älskare. Han har
erövrat hela det svenska Finlands
skärgård: vi ser klipporna, havsvidderna, vikarna,
hagarna och de blommande ängarna, genom
färgskimret av Arvid Mörnes friska strofer.
Också i »Hjärtat och svärdet», vars ledmotiv
eljest är ett annat än
naturkontemplatio-nens, är landskapslyriken lika rik och
fulltonig som tidigare.
En medlem av författar dynastin Mörne,
Arvid Mörnes son Håkan Mörne har i tvenne
volymer »Vinga seglade till Rom» och »Vackra
vilda Balkan» samlat sina intryck från resor
och vandringar genom Europa, särskilt i vår
världsdels sydöstra hörn. Håkan Mörne
åtnjuter tack vare sina böcker från Sydamerika
och Siam ett stadgat rykte som reseskildrare.
De stora förtjänsterna i hans resebilder
återfinnes även i de nya böckerna: den rappa
stilen, det friska humöret och
oförskräckt-heten inför resans många farliga äventyr.
Överallt är Mörne den börne journalisten,
som kan nosa sig till var någonting aktuellt
sker. Särskilt Balkanboken väcker läsarens
beundran och intresse, i boken om seglatsen
med Vinga är anteckningarna om författarens
upplevelser kanske alltför telegrammässiga.
Förutom Arvid Mörne har också Rabbe
Enckell och Ture Janson — den sistnämnde
efter en lång paus — framträtt med
diktböcker.
Rabbe Enckells »Tonbrädet» ger ett
vittnesbörd om vilket ytterst fint poetiskt
instrument denne författare disponerar över.
Rabbe Enckell har en sällspord lyhördhet
för de hemliga korrespondenser, som binder
samman originella bilder, hämtade ur de mest
skiftande föreställningssfärer. Genom de
svävande antydningarna i hans dikt växer inte
fram någon samlad föreställning, som direkt
står fram för tanken med klara och tydliga
konturer, diktaren tränger långt bortom alla
medvetna föreställningar och ger det själsliga
innehållet så naket som en blottad nerv. Det
finns bland de finlandssvenska diktarna ingen,
vars diktning visar så nära frändskap med
fransk dikt, som Rabbe Enckell. Närmast
kan hans dikt jämföras med den franska
symbolismen och dess arvtagare, en Valéry
med sin »poésie puré». På Rabbe Enckells
dikt kan tillämpas den fina psykologiska
karakteristik av symbolismens dikt, som Th.
Ribot en gång gett i sin »Essai sur
1’imagina-tion créatrice»: »Ett visst, mer eller mindre
betydelsefullt aspekt hos ett ting
framträder i stark relief endast därför att det står i
direkt samklang med dispositionen hos vår
sensibilitet: valet faller omedvetet och
godtyckligt på en egenskap, ett attribut därför
att de i närvarande ögonblick gör intryck på
oss; i sista hand därför att de på något sätt
väcker vår lust eller olust. Alla bilder av detta
slag bär en impressionistisk prägel. De är
abstraktioner, innebär strängt taget en
förenkling av sinnesintrycken. De verkar mindre
direkt än genom att de frambesvärjer,
suggererar; de låter oss ana och spåra någonting
bortom dem; man kan med skäl kalla dem för
’skymningsidéer’.»
Denna karakteristik är som skuren efter
en dikt sådan som den följande i Rabbe
Enckells diktsamling:
Lyss — är det månen
som rasslar med nyckelknippan
kring båthuset?
Alla vågor är inlåsta
och mörkret lurar under trappan.
Snökristallerna tändas,
bädda sig mjukt i vattnet.
Med kylig omtänksamhet
snoppar månen deras ljus så det slocknar
i en blink på kransen till skogens tunga frontespis.
Man kan inte fritaga Rabbe Enckells lyrik
från en viss böjelse för poetiskt pärlstickeri
liksom man fäster sig vid det ytterst smala
registret, begränsat till den egna
familjekretsen, i hans prosaböcker. En så ytterst
individualistisk dikt som Rabbe Enckells
verkar främmande i en tid då hela den
västerländska kulturen seglar som en flygande
holländare utan kapten på skutan mot ett
nytt tidevarv. A andra sidan gripes man dock
av respekt inför den utsökta tonen av 1’art
pour 1’art i Enckells dikter: här är en diktare,
som vägrar att låta sitt fint konstruerade
instrument stämma in i tidsprofeternas
skrällande högtalarmusik!
Tidsaspekten framträder däremot ganska
markerad i Ture Jansons »Egypti land»,
som i lyrisk form ger uttryck åt en mörk, av
tiden och personliga upplevelser färgad
pessimism. Här är Ture Janson verkligen en »clown
utan mask» såsom han kallade sig i en
tidigare kåserisamling.
De bisarra och spirituella antiteser han
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
