Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Omkring »Batavernas sammansvärjning». Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
vilket stycke nu är uppsatt i Kungl. Maj:ts
museum i kungl, slottet, dels av egen
åstundan att på något sätt bidraga till
Akademiens förmån». Man trodde under
1700-talets senare hälft och under 1800-talet
ända fram till 1885, att Claudius Civilis
föreställde den enögde Ziska, den tjeckiske
folkhjälten, som på 1420-talet under
husiter-krigen stred mot kejsar Sigmund. Tavlan
deponerades sedan i det 1866 invigda
Nationalmuseet. Några konstforskare höllo
före, att det icke var Ziska utan Judas
Mackabeus eller den gande Mattatias,
personer i Mackabeerböckerna i Gamla
testamentet. I sina innehållsrika, livfulla och
intelligenta »Studier fra Sverrig» har Karl
Madsen med stor sinnrikhet och djup
lärdom sökt föra i bevis, att tavlan målats
av Rembrandt på svensk beställning och
att den föreställer »Odén delar ut det
svenska landet till sina hövdingar». Odens
tiara, påvisar Madsen, var blå och gul,
de svenska färgerna, alltså något pekande
åt tavlans svenskhet. Men han fann snart,
att de också voro Nassau-Oraniens.
Men samma år 1892 kom Karl Wåhlin
i denna tidskrifts första årgång med en
sammanfattning av de gamla förslagen och
ett nytt, som Rembrandtforskningen
kommit med och som visade sig vara bärande:
att bilden vore ett utsnitt ur en av
Rembrandt för stadshuset i Amsterdam målad
framställning av Claudius Civilis’
sammansvärjning. Sedan den store danske
konstmuseichefen tagit del av denna nya hypotes,
erkände han genast dess riktighet.
Man skulle ha tänkt sig, att då det genom
holländska lärdes undersökningar framgår,
att Rembrandttavlan föreställde Claudius
Civilis’ sammansvärjning — vissa forskare
benämna honom Julius Civilis — och var
huvudgruppen i den till Amsterdams
stadshus av Rembrandt målade bilden, den
skulle bli ett huvudnummer för dem, som
skrevo om Rembrandt. Men det blev ej
alis fallet. Ehuru erkänd som del av ett av
Rembrandts allra viktigaste arbeten, kan
man säga att den under ytterligare ett
tredjedels sekel förde en halvanonym tillvaro.
Först på Rembrandtutställningen i
Rijks-museum 1925 slog den fullt igenom hos den
utländska konstforskningen. Det var till
stor fördel att ägaren, Konstakademien,
med tillstyrkan av Nationalmuseichefen lät
målningen göra en resa till den stad, för
vilkens stadshus den ursprungligen
målades. Genom den säkra identifieringen har
målningens värde mäktigt ökats, men den
kan ej — det vore ofosterländskt —
försäljas ens till Holland. Å andra sidan vore
det skäligt, att ägaren, den institution, som
har att verka för den svenska konstens
fromma, skulle genom ett överlämnande av
tavlan till Sveriges Nationalmuseum till
evärdelig ägo få en betydande fond, något
som ungefär motsvarade den summa tavlan
skulle betinga på världskonstmarknaden.
Lämplig form vore, om regeringen beviljade
ett så pass stort antal dragningar i ett av
de s. k. kulturlotterierna, att en summa,
förslagsvis liggande mellan två och tre
miljoner, kunde avsättas för att Akademien
måtte, som dess uppgift är, kunna ännu
mera stödja svensk konst.
Där hänger nu det stora konstverket i
den holländska salen på Nationalmuseum.
Målningen är i sitt beskurna skick 2,09 m.
bred och 1,96 m. hög. Det är ungefär en
fjärdedel av den ursprungliga ytan som är
bevarad. Att målningen skulle kunna
betraktas som ofullbordad, har vår tid svårt
att fatta. Den flankeras av två vridna
träkolonner i barockstil. En fotografi av den
största av de små tecknade
Rembrandt-skisserna till tavlan sitter bredvid till
jämförelse. Med sin mystik, sina än dunkla, än
gyllene, än varmt tegelröda toner är bilden
i hög grad fantasiväckande.
Tavlan och Axel Gauffins djupplöjande
och auktoritativa essay, som ovan berördes,
väckte hos vår då levande störste dramatiske
författare Tor Hedberg lust att forma ett
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
