Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Omkring »Batavernas sammansvärjning». Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
kast, skulle komma på den tanken att i
koncis och dramatisk form — då han kunde
det — ge en framställning av hur han tror,
att verket vuxit fram i Rembrandts inre.
Konstnärskapets både lycka och
smärta, Rembrandts isolerade ställning i
samhället, hans tro på sig själv och hans tvivel,
hans förödmjukelse, allt detta finns
koncentrerat i detta stora konstverks
tillblivelse. Dess slutliga triumf i det museum,
som har Gauffin till lidelsefullt
konstäl-skande chef, framtvang kan man nästan
säga den dramatiska prosadikt Batavernas
sammansvärjning, som nu i höst
föreligger på tryck.
Låt mig redan från början säga, att detta
förstlingsarbete på det dramatiska området
vittnar om en ovanlig begåvning och att
författaren i stort kunnat ge oss en
sammanhängande bild, tragisk och med
hjältens rening som slutintryck.
Stycket inledes med en kort seen i
Nationalmusei nederländska sal, där en
konstföreläsning hållits. Visserligen har den
Gauffinska prosan ibland något alltför
blomstrande, men man får i detta drama ett
intryck av att han modererat det patetiska
och att väsentligheter beröras. Liksom i
religionen teologi och fromhet till en viss
grad stå som antiteser, så har, då det gäller
konsten, den vetenskapliga inställningen,
så nödvändig den än må vara, något av
stötande torrhet, mot vilken den
personliga inlevelsen och anammandet reser sig
och känner sigväsensfrämmande. Efter detta
förspel föres man till irrträdgården vid
Rozengracht i Amsterdam, där man i en
miljö, där fantasien får liv igenom våra
minnen från de holländska genremålarnas
värdshusscener och trädgårdar, på ett
sinnrikt sätt får Rembrandts ställning vid
1650-talets slut klar för sig. Både
Rembrandts något murriga misstro mot
människosläktet och hans självmedvetenhet
tecknas klart, och var Hendriekje i sin rörande
enfald och godhet som hon här framträder,
så hade Rembrandt på det området verkligen
skäl till belåtenhet. Kanske hon var lika
värdefull till det inre som Rembrandt målat
henne i sina porträtt av den vackra
melankoliska flickan. Åskådaren föres på ett fullt
naturligt sätt in i situationen; det är en
förträfflig exposé, och man fattar efter att
ha fått del av situationsmiljön hela den
otrevnad, som den, som gjort konkurs och
haft ständiga penningtrassel och dessutom
sammanlevat med en ogift kvinna, som
flera gånger varnats av präst, måste
erfara, för att nu ej tala om kvinnans
känslor. Åt ockraren van Ludick ger
författaren med psykologisk finhet några
diskreta mänskliga drag. Det är en rent
briljant, nästan genial idé att låta
Rembrandt få uppslaget till sin tavlas
sammansvärjningsscen, då han ser sin motståndare
Govert Flinck och hans vänner korsa sina
klingor till löfte och åkallan och på skalden
Vondels uppmaning svära att icke
förtröttas förrän Flinck fått den stora
tavel-beställningen till stadshuset. Flinck men ej
Rembrandt, dunklets representant, skulle
få uppdraget att pryda stadshusets galleri
med sina tavlor.
Så föras vi — det är en junidag 1660 —
till ett galleri i stadshuset. Govert Flinck
har plötsligt avlidit, och Rembrandt har
fått uppdraget, att på grundval av den
Flinckska skissen måla den claudiuska
sammansvärjningen. Rembrandt fäller den
paradoxala och rent konstnärliga repliken
om dem, som beställt hans tavla: »Vad ha
de med min målning att göra?» Han har
lyckligtvis bestämt sig att måla sin egen
tavla och på sitt eget sätt och vill ej visa
den för någon före avtäckningsdagen; men
representanten för det officiella Amsterdam,
herr van Vlooswijck, och skalden Vondel,
som kanske bar den gyllene kedja han fått
av drottning Kristina på grund av sitt
hyllningskväde till henne, infinna sig på
galleriet, och Vondel är mycket nyfiken att
se, »hur den mörke, oklare Rembrandt har
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
