- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
599

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Omkring »Batavernas sammansvärjning». Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Omkring »B at av er n a s sammansvärjning,»

lyckats bevara klarheten och elegansen i
Flincks målning». I en mycket dramatisk
seen meddelar Vondel, som klättrat upp
på stegen, att tavlan är ett vidunder av
fulhet. Han tyckte kanske, väl ensidigt
klassiskt inställd, detsamma som
tvåhnn-dratrettio år efteråt den store ävenledes
klassiskt kännande danske konstforskaren
Julius Lange, vilken yttrade till Karl
Madsen: »Det maa De da indrømme, at dette
maleri (Claudius Civilis-målningen) er et
garstigt-1 Billede.» Madsen,
Rembrandt-älskaren, hade emellertid diametralt
motsatt uppfattning.

Rembrandt: Vi kunna endast mötas i kamp.

Vondel: Som ni vill! Men vet, att jag skall
segra i den kampen.

Rembrandt: Är ni viss? Ni för an en
härskara av gudar och gudinnor, av helgon och
väldige, men en dag skall det dock visa sig, att
jag var den starkare, ty jag hade på min sida
de fattiga syndiga människorna.

Det blir en stormig, verkningsfull seen
mellan den berömde skalden och den store
målaren.

Det är naturligtvis alltid kritiskt för en
författare att lägga ord i munnen på en
historisk person och till på köpet, då det
gäller ord från något så irrationellt som ett
målarsnille. Man frågar sig: var han ej
snarare tystlåten och icke högt
filosoferande över sin konst ? Man har ett intryck
av att holländarna liksom danskarna äro
mycket emot »Skaberi» och den patetiska
tonen. Men det är väl nödvändigt, att han
på scenen får språka litet mera än vanligt.
Rembrandt hade ej heller alla emot sig
vid sitt livs slut. Karl Madsen, Nordens
främste Rembrandtkännare, framhåller att
han till och med hade beställningar från
Italien och att hans vän skalden Jeremias
Decker, vilkens porträtt han målat 1668,
hyllade honom med orden, att hans rykte

1 Lange använde sig av det från tyskan
inkomna ordet garstig = otäck eller vedervärdig.

skulle nå lika långt över världen som
Hollands flagga.

Så kommer upplösningen, tavlans
avvisande. Rembrandt skär sönder duken.
Med ett hånskratt ser han sig i spegeln
och utbryter i några lidelsefulla ord, som,
helt naturligt i 1662 års Holland, ha något
gammaltestamentligt över sig.

Stycket klingar ut i ett mäktigt och
harmoniskt slutackord. Det är en svår sak att
börja, att fortsätta och allra mest att
avsluta ett drama. Det säges i stycket bra
många betydande ting, och rent gripande
är den stilla helgden i avslutningen i denna
en mästares och ett konstverks tragedi.
Titus, som här i stycket skymtar och sysslar
med målning, blir med fog så gripen av
må-lartragedien, att han på faderns fråga: »Har
du målat i dag?» svarar: »Hur skulle jag
kunnat det? Nej, men jag har lärt mig,
att målarkonsten fordrar större offer än
dem jag kan bringa.» Kanske vi — det
vore önskvärt — få se detta stycke i scenens
förklarande och förklarade
Rembrandtbelysning.

Det är sannerligen ett förvånande verk
av den, som satts att vaka över den störste
målarens kanske betydelsefullaste och
skönaste arbete. Överintendenten Gauffin har
under sin museala verksamhet med levande
intresse och outtröttlig iver ökat museets
bestånd av goda tavlor på ett rent otroligt
vis. Han har verkat för att få målningarna
riktigt hängda och insatta i gedigna
konstnärliga, för tavlan direkt lämpliga ramar.
Han har slutligen genom sinnrika
belysningsanordningar och genom att festligt
och frikostigt öppna museet under vissa
kvällar närmat museet och dess skatter till
allmänheten.

Universitetet i Lund, där Axel Gauffin
fick sin utbildning, bär på sin förnämsta
byggnad en grekisk inskrift, som i fri
översättning betyder: »Här bor intet, som
är främmande för muserna.» I det
National-museum, där Gauffin är härskare och

599

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1936/0659.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free