Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Erik Kihlman. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik K i him an
optimism som bär upp hans tal vid Finlands
svenska studenters vårfest 1928: »Må vi
svenskar i Finland med klar och oförvillad blick
se vår framtid in i ögonen, men må vi,
framför allt, av den vår som vi nu hälsa och av
varje vår som följer den i spåren, hämta ny
kraft att höja vår livsviljas och vår
fosterlandskärleks mystiska lösen: Quand mëme!
Trots allt ge vi oss inte åt misströstans
höstliga och vintriga makter.»
Erik Kihlmans sista stora verk var
monografien över svärfadern, Mikael Lybeck. Den
inleds med en släktkrönika, vars utförlighet
författaren själv måste urskulda: det hade
blivit en rent personlig angelägenhet för
honom att teckna den släkts öden till vilken
hans hustru hörde. Att släkten och den
österbottniska hembygden blevo så utförligt
behandlade var ingen överloppsgärning. Mikael
Lybecks härstamning från det rent svenska
Nykarleby — Tomas Indals stad —
förklarar ganska mycket i hans egenart. Det är
ingen tillfällighet, säger Kihlman, »att vår
störste och mest nitiske vårdare av det
svenska språkets och den svenska stilens rykt
och ans stammade just från denna trakt och
dessa fäder. Det var i sin hembygds och sina
fäders anda Mikael Lybeck gjorde sin
gärning. Målmedvetnare och mer omtänksamt
än han kan ingen av släktens driftiga
handelsmän och redare ha kalkylerat med Sverige
och den svenska marknaden.»
Den lilla österbottniska kuststaden och dess
vackra omgivningar är tack vare Topelius icke
alldeles främmande för oss här i landet. Det
skulle kännas egendomligt att icke möta
Zacharias Topelius i en biografi som har
sin upprinnelse i Nykarleby: mycket riktigt
hör han också till huvudpersonerna i Mikael
Lybecks barndomshistoria. Han var gift med
hans moster, och på de första bladen i hans
levnads bok stå namnen Kuddnäs och Alörn
skrivna. Från det otvungna sällskapslivet i
rådman Lybecks ståtliga gård vid älven och
hans sommarställe på Alörn berättas många
förtjusande smådrag. Monografien grundar
sig genomgående på ett rikt och nytt
biografiskt material, till stor del hämtat ur brev. Den
mänskliga bilden har blivit så intim som
verklig förstahandskännedom gjorde möjligt och
grannlagenheten tillät.
De litterära verken analyseras med större
skärpa och mångsidighet än tidigare.
Författarens beläsenhet i nordisk 1870- och
1880-talslitteratur har kommit väl till pass, då det
gäller en författare som i så förvånande hög
grad har hämtat sina bestämmande intryck
från norsk och dansk litteratur. Man kan även
här anmärka på vidlyftighet och i vissa fall
(Samtal med Lackau) också på klar
överskattning. För en ytlig bedömare hade
Lybeck lätt kunnat bli en dekadent. Men
Kihlman visar också här sin blick för de
uppbyggande, positiva krafterna. För honom är
Lybecks utomordentliga stilkonst icke endast
uttr3’cket för en överkänslig nervmänniska,
det är också ett vittnesbörd om hans trohet
mot sin stam och sitt språk. Hur nära skulle
det icke ha legat till hands att göra Mikael
Lybeck till en finländsk Ola Hansson, att
stryka under det patologiska draget som
otvivelaktigt finns där, fin-du-siècledraget,
som starkast gör sig påmint i Ödlan. Men
det är varken detta drag eller Den starkares
åttiotalsradikalism som för Kihlman blir det
väsentliga. »Det är någonting annat», skriver
han och uttalar därmed också sin egen
övertygelse, »som i Lybecks
nittonhundratals-diktning stiger allt längre fram i förgrunden.
Det är hemmets försvarskamp mot
inkräktarna, blodsförvantskapens och den levande
samhörighetskänslans strid med driftens,
egoismens och den gemena själsråhetens onda
makter. Det är Per Ennius’ altruism och den
hemlöse Sven Ingelets längtan efter
själsgemenskap med en annan människa; det är
Albans, Schopenhauers och domprosten
Bo-manders dyrkan av den begärelsefria
godheten, den verkliga mandomens blomma
som spirar ur självbehärskningens jord.»
Det är djupt betecknande, att Erik Kihlmans
största verk var dikterat av pietet och
släktkänsla. Efter hans död fann man en gripande
dikt i hans skrivbord, ett slags fortsättning
på två av hans svärfars mest kända dikter.
Förpliktelsen mot det förgångna och det
kommande kan knappast uttryckas vackrare än
i denna strof:
Men den som från din äril fick till lån
den värme, som gav värn mot mörkrets välden,
han minnes dig och önskar åt sin son
en gnista av ditt arv: den tysta elden.
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
