Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Erik Kihlman. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Afzelius
har sammanförts i Svensk nutidsdikt i
Finland (1928) och i den förra året posthumt
utgivna boken, Nordiska profiler, essayer,
kritiker och tal, med en vacker
minnesteckning av hans vän, Jarl Hemmer, och en
välgjord bibliografi av fru Iris
Roos-Hassel-blatt. På ett värdigare sätt kunde Erik
Kihlmans minne ej gärna ha blivit hugfäst:
det verk som har tillkommit på hans
vänners tillskyndan har blivit hans
mångsidigaste och personligaste, det som
smärtsammast låter oss känna vår förlust. Uppsatserna
stamma från olika tider: uppsatsen om Ibsens
ungdomslyrik trycktes redan 1919 i Edda,
medan några icke ha varit tryckta. Trots detta
verkar samlingen redan genom det kloka
urvalet och dispositionen enhetlig. De sex
studierna över modern svensk lyrik —
ursprungligen en föredragsserie —■ ha icke förlorat
på att författaren själv ej har fått ge dem
den sista avslipningen. De äro lika
genomtänkta som vanligt men till fördel för stilen
kanhända mindre överarbetade. I dessa
posthumt sammanförda essayer har författaren
klarare och knappare fått fram sina
synpunkter än i sina större verk. De båda studierna,
»Ibsens ungdomslyrik» och »Ibsen och det
franska dramat», visa Kihlmans djupa
kän-narskap på ett fördelaktigare sätt än
avhandlingen. Ett par huvudmotiv i
Tavaststjerna-boken återfinnas, ypperligt genomförda, i
»Från Saarijärvi till Hangöudd» och »Johan
Ludvig, den ende, tyrann», som båda
kontrastera Tavaststjerna och Runeberg.
Vid läsningen av Kihlmans essayer har man
aldrig intrycket av att ett litet kritiker jag
vill tränga sig på läsaren. Kritikern faller ej
i varje ögonblick diktaren i talet med sina
oförgripliga meningar; han låter honom själv
tala. Redan referaten och valet av citat,
vilket ensamt kan avslöja en kritiker, äro så
ärliga att läsaren kan genomskåda bristerna
i ett diktverk trots den uppenbart sympatiska
inställningen och själv skapa sig en mening.
Denna förmåga att helt enkelt låta läsaren
veta, vad diktaren har sagt eller icke sagt, är
så sällsynt att den särskilt måste framhävas.
Det fanns icke plats hos Erik Kihlman för
något ohederligt, hafsigt eller förljuget.
Erik Kihlmans essayistik har ingenting
omedelbart bestickande men en lugn
vederhäftighet, som alltid växer fram ur djup
förtrogenhet med ämnet och icke
tilllåter några temperamentsfulla förlöpningar.
Denna kritik går rakt på huvudsaken och
förbiser aldrig något verkligt väsentligt. När
den rikssvenska och väl även den finländska
kritiken hade prisat Runar Schildt som en
elegant stilist, en »flanör», blev det
Kihl-mans sak att visa, hur det under allt vad
Schildt skrev gick en källåder av skälvande
medkänsla, som blev alltmera uppenbar ju
längre han närmade sig sitt tragiska slut. När
han om Gustav Alms novell, »Patrons
juljakt» (i Fångstmän), yttrar, att den är »den
troligen mest personliga novell Gustav Alm
skrivit», så träffar detta rätt på ett helt annat
sätt än John Landquists både oförstående
och felaktiga omdöme (i den utmärkta boken,
Modern svensk litteratur i Finland), därför
att den finländske kritikerns omdöme
grundar sig på en riktigare helhetsuppfattning.
Läser man en sådan essay, innan man har
gjort bekantskapen med dess föremål, så skall
man lockas att godtgöra sin försummelse,
och man går till läsningen med större
förutsättningar att förstå. Återvänder man till
essayen, efter att ha läst de böcker den
behandlat, så måste man beundra det mogna
omdömet och den klara sammanfattningen.
Intrycken ha icke skingrats utan knutits
fastare samman.
Av Erik Kihlmans många tal och
dagsinlägg ha några av de mest representativa
samlats i Nordiska profiler. De äro utan tvivel
icke blott representativa för sin författare
utan också för den kulturkrets och den
generation han tillhörde. Det finns något
spänstigt och positivt hos dem, som sticker av mot
det trötta och negativa hos ett tidigare
släktled, som i grunden var lika dekadent i sin
offervilja som i sin njutningstörst, det
släktled som prisade kampen för en hopplös sak
i »undergångens timma». Där man förut hade
sett alla vägar förlora sig i trött förtvivlan,
där gick man nu vidare, och man bar med sig
på vägen »den sunda övertygelsen om det
närvarandes rätt gentemot det förflutna, den
djärva tron på livets nyskapande krafter», för
att begagna Kihlmans ord. Denna nyvunna
respekt för de växande och nyskapande
krafterna ligger gömd i den förklaring som
Kihlman avgav i ett vårfesttal i Uppsala, där han
bekänner sin tro på svenskhetens rättvisa sak:
»Vi äro inte chauvinister och nationalister, vi
vilja inte kämpa för utlevade
företrädesrättigheter på det ena eller andra området, vi
beundra våra landsmän finnarnas energiska
och målmedvetna kultursträvanden.» Det
är den som skänker honom den dyrköpta
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
