Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - T. S. Eliots »The Waste Land». Av Karin Boye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. Eliots »The Waste Land»
Själv anger Eliot som inspirationskällor två
arbeten av mytologisk-folkloristisk karaktär.
Det ena är Frazers välkända och i sitt slag
klassiska »The Golden Bough», som
genomströvar alla fem världsdelarna vid sin
undersökning av magiska riter och föreställningar,
vilka på något sätt är ägnade att kasta ljus
över en viss institution inom romarriket
(skogskonungen vid Nemi). Den andra är
Jessie Westons »From Ritual to Romance»,
som strängt taget går i Frazers fotspår men
utgör en specialundersökning av
Grallegen-den. — Frazer kommer till den slutsatsen,
att riten existerade före myten; denna
tillkom först senare som en romantiserande
förklaring av de urminnes bruken. Riten är
uttryck för den sympatetiska magi, med vilken
man sökte påverka naturens alstrande krafter,
framför allt det för människornas liv
viktigaste av allt växande: säden. Över de riter,
som gällde växtlighet och fruktbarhet har så
bland alla jordens folk samlat sig myter av
besläktat innehåll. Det är sagorna om guden
som dör och åter uppstår; i döden drar han
med sig ali livskraft, så att jorden blir öde
och ofruktbar, i sin uppståndelse åter skänker
han nytt liv och ny skaparkraft åt jorden
och vad den bär. — Grallegenden berättar
om ett ofruktbart land, vars olyckor beror
på att dess härskare, fiskarkungen, väl inte
är död, men mist sin mannakraft. Jessie
Weston återför denna medeltida saga till samma
ursprung som Frazer gudasagorna: också här
har vi att göra med en överbyggnad på den
gamla fruktbarhetskulten. Legenden spirar
överallt ur samma rituella grund.
Till denna grund söker sig Eliot tillbaka.
Kring ritens enhet är The Waste Land
uppbyggd.
För denna enhet har författaren släppt alla
andra, som förefaller honom mindre
väsentliga. Det betyder ingenting, om
personerna i dikten växlar — i den rituella
handlingen spelar de ändå samma roll, vad deras
namn än tillfälligt må vara, — om Emmaus
plötsligt lämnar rum för stranden av Ganga
— det törstande landet bland Judéens berg
och det törstande landet i Himavants skugga
tillhör visserligen till sin legendariska yta
olika folk och trakter, men deras innebörd i
det eviga skådespelet förblir enahanda —,
eller ens om en och samma symbol används i
två varandra motsatta betydelser — så
vattnet, å ena sidan, i sista avdelningen, den
eftertrådda livsdrycken, å andra sidan, i avsnittet
»Döden genom vatten», den uppslukande
livlösheten. Det viktiga är, att de växlande
bilderna, dialogerna och lyriska utbrotten dels
var för sig får starkast tänkbara intensitet
genom sammanträngd betydelse och
blixtsnabba utsikter, dels tillsammans bildar körer
och motkörer i en fuga av veklagan över den
döde guden, i vars frånvaro ali skaparkraft
vissnar och tynar.
I sina anmärkningar (en onödigt
avskräckande lärd apparat) säger sålunda författaren
om en av sina figurer: »Tiresias är, fastän
enbart åskådare och ingen egentlig handlande
person, dock den viktigaste figuren i dikten
och förenar i sig alla de övriga. Alldeles som
den enögde köpmannen, korintförsäljaren,
smälter ihop med den feniciske seglaren, och
den senare inte är helt skild från prins
Ferdinand av Neapel (i Stormen), så är alla
kvinnorna en enda kvinna, och de båda könen
möts i Tiresias. Vad Tiresias ser, är just
diktens egentliga ämne.» — Eliot tillägger icke,
att Tiresias inte bara sammanfattar diktens
figurer och de båda könen i sin person, utan
också generationerna under en hel kulturepok.
Han är människan i hennes dubbla gestalt
av man och kvinna, men han är också släktet,
som åldras. Blind och ändå seende, allestädes
närvarande, genomvandrar han tider och rum
som en evig Ahasverus och dyker upp för att
i nya människopar genomlida vad han redan
känner: livskällornas utsinande.
I siaren, som har sett allt och därför också
känner framtiden, har Eliot givit form åt
sin tro på kretsloppet, en spenglersk tro på
kulturepokernas årstider med ständig
växling från liv till död och från död åter till liv,
om än utan Spenglers egenartade
personifi-ering av kulturerna i gestalten av organismer.
Överhuvudtaget teoretiserar Eliot knappast.
Han visar inget intresse för lagbundenheten
i ali kultur, utan koncentrerar sig helt kring
ångesten för ett bortvissnande som han själv
erfar. Hans dikt är icke en översikt, den
lever i nuet; trots detta klingar det förgångna
med i nuets klagan, oundvikligt eftersom
förtiden utgör en assimilerad del av det
närvarande — anklagande och hånande därför att
det också lever kvar som minnet av en
starkare livsrytm och en friskare färg.
De litterära citat och antydningar, med
vilka Eliot späckar sin dikt och som gör den
lärd — enligt gängse föreställningar alltså
icke-ursprunglig, trots att också den olärdaste
av oss till stor del lever i citat — är i varje
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
