Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - T. S. Eliots »The Waste Land». Av Karin Boye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin Boye
fall ingen estetisk nyck av en
litteraturkännare med gott minne. Främmande element,
lösa idéassociationer är dessa instuckna
diktfragment minst av allt, tvärtom utgör de en
genomgående understämma i hela
kompositionen. Ur de förflutna århundradenas
diktning hämtar Eliot fram motsvarigheter till de
situationer han själv skildrar, ställer upp dem
i kontrast, slungar fram dem som en
blixtbelysning, och verkan blir skärande dissonans.
I avdelningen »Eldpredikan», där den
likgiltigt förförda kontorsflickan likgiltigt sätter på
en grammofonskiva, infogas bara som en
antydan den citerade raden: »When lovely woman
stoops to folly ...» Citatet — ur Goldsmiths
»The Vicar of Wakefield» — är för varje
engelsk läsare välkänt tillika med sin
fortsättning; för den som är mindre bevandrad i
klassisk engelsk litteratur är här ett närmare
studium nödvändigt. Gör man sig besvär
med att slå upp citatet, befinns fortsättningen
handla om den svikna kvinnans förtvivlan
och sluta så:
The onlv art her guilt to cover,
To hide her shame from ev’ry eye,
To give repentance to her lover
And wring his bosom is — to die.
För en invigd läsare blir alltså den blott
antydda sammanstötningen mellan två
ytterligheter i syn och värdering brutalt ironisk.
Så fränt som möjligt understryker den
kärleksaktens degradering från en tabuerad men
också livsviktig handling till det intresselösa
intet.
Ett annat, ganska invecklat, men därför
också belysande exempel: Efter ett par
grubblande rader, som talar om förgängelse och
profanering, kommer ett uppsving som bud
om något nytt: »But at my back from time
to time I hear ...» Också detta är en
hänsyftning på en engelsk klassikers verk, nämligen
Days »Parliament of Bees», där det heter:
When of the sudden, listening, you shall hear
A noise of horns and hunting, which shall bring
Actaeon to Diana in the spring,
Where ali shall see her naked skin . . .
Det är en föraning av vårens högtid och
triumf, som emellertid stannar vid den
halv-uttalade antydan. Ty vad Eliot-fiskarkungen
hör, är inte Akteons jakthorn, utan »the sound
of horns and motors, which shall bring
Swee-ney to Mrs. Porter in the spring». Det
gudomliga jaktföljet har ersatts med triviala
nutidsfigurer, och glädjen får sitt uttryck i en slapp
slagdänga:
O the moon shone bright ön Mrs. Porter
And on her daughter
They wash their feet in soda water.
För att ytterligare skärpa ironin, följs
slagdängan av en extatisk alexandrin, ett citat
ur Verlaines Parsifal, där gralriddaren också
får sin invigning under sång: »Et oh ces voix
d’enfants chantant dans la coupole!»
Metoden att arbeta med tidernas
kontrastverkan kunde lätt bli billig — den är den
banale ciceronianske moralistens älsklingsmetod
liksom den är spexförfattarens —• om den
inte fick liv ur en djup ångest och en djup
känsla av samhörighet med den sena, den
vissnande tiden: »och vi, som levde, håller på
att dö med lite tålamod.» Eliot ivrar inte,
som moralisten, för att det förfallna släktet
med ett krafttag skall rycka upp sig och stiga
trehundra år tillbaka i tiden. Det som är, det
är för honom av utvecklingens nödvändighet,
och det förgångna finns kvar endast som
förstenade rester av kära döda. »Din far bor
djupt, väl famnar sju, hans ben de ä’ koraller,
hans ögon äro pärlor nu. I havet intet faller,
som ej förvandlas i dess flod till någon
kostelig klenod», sjunger luftandarna i Stormen
för prins Ferdinand av Neapel. Raden: »Hans
ögon äro pärlor nu» (»Those are pearls that
were his eyes») återkommer på flera ställen
i »The Waste Land.» Den betecknar på en
gång glansen och livlösheten hos våra minnen.
Nuet samlar i sig resultatet av tidsåldrars liv
utan att längre kunna befrukta eller
befruktas. De kungliga förfädernas saga slutar med
»undanslängda ben på ett lågt litet
vindskontor.» Den största sammanfattande bilden här
är »Ett parti schack», där upptakten är
Shakespeares, med en lätt travestering: »The chair
she sat in, like a burnished throne Glowed ön
the marble ...» och där fortsättningen på
yppig blankvers hopar tidernas materiella och
andliga skatter till en bakgrund för
ofruktsamhet och leda. Ur lyxens sterilitet kastas
man så oförmedlat ut i nödens. Här, i
öl-ångorna på ett enkelt kafé, är de
tillbakablickande litterära anspelningarna visserligen
inskränkta till slutfrasen — Ofelias
avskedsord — men i stället gäller det vardagliga
varningsrop, som då och då avbryter
skvallret: »Hurry up, please it’s time!» (»Det är
stängningsdags, nu släcker vi!») inte bara den
konkreta situationen, utan i lika hög grad
kulturepoken i dess helhet. De tre första
avdelningarna är fulla av denna ofruktbarhets- och
dödssymbolik, liksom också av oupphörliga
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
