Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Franz Werfel. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
Utan tvivel har han tagit emot de starkaste
intryck av den tyska litteraturen ända från
den förklassiska perioden med Klopstock i
spetsen över högklassiken och romantiken
fram till de två stora lyrikerna Rilke och
Stephan George. Men icke nog härmed, hans
debut infaller just i den första brytningen
med både naturalism och nyromantik, som
kallas expressionism och förvärvat sig ett
nästan herostratiskt rykte. Det går dock inte
an att utan vidare kalla honom för en
expres-sionist under hans första skede, även om hans
lyrik tar upp en del stilistiska egenheter från
rörelsen och snuddar vid dess stora tendens att
till varje pris avlägsna sig från att återgiva
vardagens och vardagsmänniskans intryck.
Det skall visst inte förnekas att den unge
Werfel kände sig starkt dragen till hela
rörelsens tendenser och ideal och att han ännu i
dag betraktas som dess ypperste målsman på
lyrikens område. I själva verket representerar
han expressionismen i stort sett med det unga
geniets förmåga att tillägna sig och uttrycka
en tidsströmning, som inom sig bär så mycket
av just det han själv ville uttrycka och forma
i ord, han når utöver de allra flesta av de i
dag glömda expressionisterna tack vare sin
utomordentliga formbegåvning, som driver
handhavandet av rytmer och ordval nästan
till en virtuos färdighet, stundom blott för
formens skull berusas av sin egen lätthet att
skapa och har svårt att hejda sig i flykten;
han skriver ibland dikter, vilka syfta högt,
men icke nå stjärnornas glans utan blott
nebulosans slöjor, och ändock är han långt
avlägsen från sina medbröder, vilka fullt
medvetet briljera med ordmoln, förvrängda satser
och nybildningar, förkortningar, utrop, i sitt
slag erinrande om åtskilligt av vad det
expressionistiska måleriet roade sig med när det
uppträdde som skola.
I grund och botten var det tjugonde
århundradets expressionism ett sammelnamn
för en mängd riktningar som enades i fältropet
bort med det gamla! Lusten att reformera
och revolutionera var betydligt starkare än
förmågan att skapa, i angreppets våldsamhet
har expressionismen mycket gemensamt med
den tyska litteraturens berömda Sturm und
Dräng från 1770-talet, den har dess
oförskräckta patos, den ryggar inte tillbaka för
något hinder eller någon överdrift, den
förklarar sig ha fullständigt tröttnat på
naturalismens och impressionismens konstnärliga
principer, den vill inte längre nöja sig med
att iakttaga och registrera en oändlig serie
intryck, nyanser, valörer, nej, den kastar allt
över bord och hyllar snarast Lockes teori om
själens ursprungliga tabula rasa. Trots allt
kan den naturligtvis inte helt och hållet komma
bort från verkligheten som inspirator, men den
vill till ett minimum inskränka den rent
sinnliga verklighetens värde för konsten och
i stället till det yttersta forcera och utnyttja
den mänskliga andens resurser att nyskapa
och omredigera allt vad intryck heter. Med
tanke på Zolas ryktbara definition om ett
hörn av naturen sett genom ett temperament
slungar expressionisten med fröjd i hjärtat
naturen och bekänner sig fanatiskt till
temperamentets herravälde över liv och konst,
ja vissa teorier som nog stå i samband med hela
rörelsen förklara att konsten i grund och
botten skapar för sig själv, på sidan av natur
och verklighet. Anden skall dock spela en
större roll än temperament och fantasi. I dess
strävan efter absolut förnyelse, efter en
revolution i totalismens tecken måste den, när
den löper linan ut, hamna i Picassos abstrakta
konstruktioner, Schönbergs kakofonier, Georg
Kaisers telegramstil, i en feberextas ända
fram till den rörelse som parioderar
alltsamman, dadaismens stamningar, livligt erinrande
om tungomålstalandet på frälsningsmöten.
Det som måste ha lockat en Werfel i denna
andliga revolution, det var nog det som är
hela rörelsens hjärtpunkt, dess världstolkning
på religiös grund. Ty djupast sett förefaller
denna expressionism oss människor av i dag
vara snarare ett försök till en ny religion i
fri mening än till en ny konst, varvid vi
ingalunda äro nog otacksamma att glömma,
hur före den litterära expressionismen några
målare uppträda, vilka förverkliga
riktningens ideal och kanske stå oss närmare än de
flesta som skapat efter den stora renässansens
period, Cézanne, van Gogh, Munch, och icke
likt Picasso låta förföra sig till rena
tankeexperiment. Det tycks dock inom varje
konstart finnas lagar, utanför vilka konstnären
vandrar i lufttomt rum och således är berövad
den atmosfär som måste finnas synlig eller
osynlig kring varje konstverk.
Den generation som var Werfels vädrade
världskrigets katastrof liksom överkänsliga
djur och människor ana ovädret, och när det
urladdade sig, när man tvingades bli dockor i
den förfärliga leken på liv och död, räddade
man sig över till den nya stranden i sina
ungdomliga visioner. Ty hur var det egent-
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
