Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Franz Werfel. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franz W er f e I
ligen med Europa? Det gjorde ju inte annat
än svek alla våra förhoppningar, denna gamla
berömda världsdel som lät sig ledas av stora
kapitalister och små politiker och med
pompösa fraser om gud, frihet, odödlighet,
demokrati offrade tio miljoner av sina bästa män
på ett osynligt altare för att till slut hamna i
ofrihet, gudlöshet, orättvisa, diktatur. Låt
oss därför nyskapa världen och inte stirra oss
blinda på denna lilla överskattade kontinent
Europa som ligger i dödsryckningar, höljd i
blodskum och ångestdrömmar.
Det finns en tysk litteraturhistoria av Paul
Wiegler, skriven med stor intelligens och med
nya synpunkter, utgiven 1932, som tror sig
kunna glida förbi hela expressionismen såsom
skapad av en hop blådårar och inkompetenser,
men den som på allvar bemödar sig att förstå
den europeiska kulturutvecklingen från
omkring 1910 till i dag, måste anlägga ett helt
annat perspektiv på en rörelse, så fylld av
heligt allvar och extas.
Franz Werfels gärd åt expressionismen är
till att börja med given i lyrisk form, under
hela hans liv strömmar lyriken fram ur hans
klangbotten, våg för våg, dyning för dyning,
tvingande honom att forma stämning efter
stämning, tanke för tanke till dikter, vilkas
antal i dag är osedvanligt stort, så stort att
han gång på gång givit ut urval. Men jag
tror mig utan överdrift kunna säga att expi
es-sionismen som världsåskådning, som tolkning
av de yttersta tingen aldrig helt och hållet
släppt sitt tag om hans ande, den ligger som
ett ljusdunkel över hans bästa skapelser och
smälter samman med allt det övriga innehåll
som av honom under årtiondenas lopp
upptagits och bearbetats till konst.
Men för att återvända till hans stora lyriska
produktion som tillhör det mest betydande i
tysk lyrik överhuvud, så röjer redan de olika
samlingarnas titlar frändskapen med den
stora riktningen: Der Weltfreund, Wir sind,
Einander, Der Gerichtstag, Beschwörungen.
Det är nog ganska naturligt att åtskilligt i
denna ström av lyrik sorlar dunkelt och
främmande i våra öron och förblir ett svall av
ord och åter ord, i synnerhet som Werfels
lyriska inspiration under hans första skede
har svårt för att begränsa sig. Det är ingen
populär lyrik i ordets vanliga mening och vill
inte heller vara det, lika litet som hela rörelsen
vädjade till folkets bredare lager eller till
någon bestämd grupp inom samhället. Vad
Werfel ytterst synes vilja, det är att nå fram
till en ny gemenskap inom människorna, hans
lyrik bäres av en universell strävan som
nästan aldrig släpper honom; vad han syftar
till, det är att övervinna jagets temporära
individuella begränsning, en strävan som står
i samklang med kravet att övervinna
naturalismens lust att återge ögonblicket,
mångfaldens enskildheter, som blott leder till
splittring.
Denna längtan efter en ny gemenskap
bottnar i mångt och mycket av det förgångna
århundradets rörelser, ja kan föras tillbaka
till 1700-talets försök att förbättra
människornas läge, men starkast framträder det
rent sociala inslaget alltifrån 1830-talet i den
franska litteraturen, som står under intryck
av de socialistiska utopisternas läror och där
Victor Hugo snart blir den ledande anden;
rörelsen går ända fram till Verhaeren, vars
lyrik nog gjort ett starkt intryck även på
Werfel. Den tar sig uttryck i den för hela den
tyska ungdomen mycket väsentliga
Wander-vogelrörelsen, som icke får bedömas efter sina
avarter. Hela denna storslagna strävan efter
ett fördjupat broderskap alla människor
emellan dyker upp kring 1910 med en
oerhörd lidelsefullhet, den torde vara en
föraning om världskrigets upplösning av
bestående former och tillika en fortsatt kritik
av det borgerliga samhällets egoism.
Det brinner en hänförelsens låga i många
av dessa Werfels dikter om ett nytt samliv
människorna emellan som ännu i dag ■— och
varför inte just i dag? — griper oss djupt och
kan tjänstgöra som lämplig motvikt till den
fruktansvärda isolering och förstörelselusta
som följt kriget i spåren. Det finns en dikt »Till
Läsaren» som begynner med denna strof
Mein einziger Wunseh ist? Dir, oh Mensch,
verwandt zu sein!
Bist Du Neger, Akrobat, oder ruhst Du noch in
tiefer Mutterhut,
Klingt Dein Mädchenlied über den Hof, lenkst
Du Dein Floss im Abendschein,
Bist Du Soldat, oder Aviatiker voll Ausdauer und
Mut.
I varje öde, i allt som sker på jorden, hur
det än gestaltar sig, träder det mänskliga oss
till mötes:
Es schwebt in jedem Schicksal,
Im Schritt der I.ust und Schmerzen,
Im Morden und Umarmen,
Anmut der Menschlichkeit!
I denna sin hänförda tro på människans
höga betydelse, i kravet att hon överallt
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
