Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Några konturer ur dess 150-åriga historia. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adolf S chuck
I753. tre år innan den misslyckade
statskuppen tvingade henne att tömma
förödmjukelsens bittra kalk, hade den vittra och
initiativkraftiga drottningen grundat
Vitterhetsakademien. Enligt kontinentalt
mönster skulle Sverige härigenom få sin
»Académie des beiles lettres». Hon ville
nu skapa ett litterärt och humanistiskt
komplement till den 1739 instiftade
Vetenskapsakademien, vilken ägnade sin
verksamhet åt naturvetenskapen. Betecknande för
sambandet mellan de bägge akademierna
var att Anders Johan von Höpken,
Vetenskapsakademiens förste sekreterare,
författade stadgarna för Vitterhetsakademien.
Det nya samfundet skulle ägna sin
verksamhet åt historien, antikviteterna och
vältaligheten, det skulle arbeta på att
uppodla det svenska språket, men samtidigt
icke förgäta den betydelse latinet och
franskan hade för vår bildning.
Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademi kom
emellertid aldrig att utöva det inflytande,
som dess stiftarinna hoppats, trots att flera
av Sveriges mest betydande humanister
kallats till dess ledamöter. Den
omständigheten att Olof von Dalin blev dess
sekreterare ökade givetvis dess renomé; till
dess medlemmar hörde riksråden Höpken,
Ekeblad och C. F. Scheffer, historikern
Lager-Bring, språkforskaren Ihre och
Antikvitetsarkivets sekreterare Berch. Man
projekterade utgivandet av »Handlingar» och
utlyste tävlingar i poesi, vältalighet och
historia. Denna lilla »hovakademi» föll
emellertid offer för rikets allsmäktiga
ständers vrede mot den härsklystna drottningen,
varför en sjuttonårig dvala inträdde.
Vitterhetsakademiens verksamhet kunde
först återupptagas under för
konungamakten gynnsammare auspicier. Den 25 januari
1773, fyra månader efter Gustav III:s
statsvälvning, väcktes den åter till liv, men
den hade då blott fem medlemmar,
inklusive stiftarinnan. Scheffer utsågs till
direktör och efter hand kompletterades den
glesnande skaran med nya ledamöter. Några
större snillen voro dessa knappast:
vitterhetens enda betydande företrädare var
Gyllenborg; fyra à fem »lärda» ämbetsmän
och forskare invaldes, resten utgjordes av
litterära amatörer samt hovmän. Man
utlyste tävlingar i skaldekonst, vältalighet och
historia. I det sistnämnda facket bemödade
man sig uppenbart om att befrämja
vetenskapliga studier, så t. ex. begärdes
undersökningar av svenska folkets klädedräkt och
levnadsvanor från Gustav Vasas till
Kristinas tid, om folkmängden i Sverige från
1200-talet intill nutiden, eller om Sverige
för hundra år sedan producerat så mycket
spannmål att den ej blott räckte till egen
föda utan även kunde utskeppas. Vidare
började man även efter franskt mönster
intressera sig för tävlingar i författande av
»sinnrika inskriptioner, emblemer och
deviser» på medaljer och jetonger, ävensom för
svenska språkets ortografi.
Sammanträden förekommo dock mycket
sparsamt och några andra medel än mindre
tillskott ur Lovisa Ulrikas handkassa hade
man ej till sin disposition.
Vitterhetsakademien förde därför en mycket tynande
tillvaro, då dess stiftarinna avled 1782.
Några veckor senare infunno sig en del av
dess ledamöter hos Gustav III och anhöllo
att han skulle åtaga sig att bliva dess
»skyddsherre» och att de under hans nådiga
överinseende finge fortsätta sina
arbeten. Konungen samtyckte, men det
förhållandet att han sedan aldrig lät kalla
ledamöterna till något sammanträde visade,
att han saknade allt intresse för att
vidmakthålla moderns skapelse. Han välvde
andra planer: Vitterhetsakademien skulle
återuppstå i ny och föryngrad gestalt.
Gustav III:s huvudintresse var att
instifta en litterär akademi, en motsvarighet
till Académie fran$aise, av vilken han
mottagit ett oförglömligt intryck vid
Parisvistelsen 1771. Han insåg emellertid det
omöjliga att utan radikala förändringar
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
