Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Några konturer ur dess 150-åriga historia. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adolf Schück
kern Jonas Hallenberg, göra det i
Vitterhetsakademien. Var det icke betecknande, att
de främsta av det begynnande i8oo-talets
största fornminnesentusiaster länge höllos
utanför detta lärda samfund? Det gällde
t. ex. den originelle Per Tham på Dagsnäs,
den »siste rudbeckianen». Hans frikostiga
mecenatskap, som möjliggjorde att flera av
våra viktigare fornlämningar blevo
avtecknade, och hans runologiska intressen borde
dock ha motiverat ett tidigare inval. I ännu
högre grad gällde detta om Lundaprofessorn
Nils Henrik Sjöborg, som med brinnande
entusiasm ägnat sig åt fornminnesstudiet
och samlat talrika lärjungar kring sin
kateder. Låt vara att hans forskning bar
dilettantismens svaghet och att den
samtida kritiken i mycket var berättigad, men
det var ett misstag att försöka stöta bort
en personlighet, som kunde bliva till mycken
nytta och som hade mäktiga beskyddare.
I stället fick dåvarande riksantikvarien
Hallenbergs avvisande hållning de mest
ödesdigra konsekvenser. Sjöborg erhöll
nämligen 1814 regeringens uppdrag att ha
»tillsyn och vård över rikets antikviteter», vilket
innebar att det verkliga
riksantikvarieämbetet tillföll en person, som aldrig kom att
erhålla säte och stämma i akademien! Det
blev det Götiska Förbundets lott att föra
den nationella fornforskningens talan under
denna tid. Dess ryktbara tidskrift »Iduna»
hade nämligen icke blott litterärt innehåll,
utan även antikvariskt. Flera av dess
artiklar ha ännu i dag sitt värde för de
arkeologiska studierna, så t. ex. Ahlqvists
undersökningar av de förhistoriska
husgrunderna på Öland. Omsider bröts
motståndet mot Götiska Förbundets män och
åren 1818—1829 invaldes J. Adlerbeth, E.
Tegnér, E. G. Geijer, J. G. Liljegren och
L. F. Rääf. Av dessa blev Sjöborgs lärjunge
Liljegren den, som satte de egentliga spåren
i akademiens verksamhet, sedan han 1826
förordnats att sköta riksantikvarieämbetet.
Det var i realiteten det då nästan avsom-
nade Götiska Förbundet, som nu flyttade
in i akademien. Till det yttre
manifesterades detta vid förbundets formella
upplösning 1844, då dess fonder och en mindre
del av dess bibliotek överlämnades till
akademien.
Den »götiska» epoken i akademiens
historia personifieras främst i riksantikvarien
J. G. Liljegren. Han var den förste nye
innehavaren av det sekelgamla
riksantikvarieämbetet, som var djupt medveten om
dess förpliktande traditioner. Liljegren var
nämligen en övertygad »göt» och gripen av
tidens nyromantiska strömningar; i mycket
påminde han om sin gamle företrädare
Bureus. Han var en entusiast, full av goda
uppslag, lika intresserad av fornsaker och
runstenar som av medeltida urkunder,
gamla kalendarier och runstavar. Liksom
Hadorph var han en outtröttlig arbetsmyra,
men tyvärr var han alltför osystematisk i
sin forskning, varför endast en ringa del
utkom i tryck och då ofta med en
otillfredsställande kritisk apparat. En kommande
forskning skall dock tillerkänna Liljegren
ett hedersrum bland 1800-talets forskare på
grund av hans initiativrikedom. Hans
»Runurkunder» ha likväl i nära ett sekel
varit ett uppslagsverk för filologer, hans
»Fynd i svensk jord» konsulteras ännu
av våra arkeologer, och historikerna känna
ännu i dag tacksamhet för att han igångsatte
utgivandet av »Svenskt Diplomatarium»,
den stora medeltida urkundssamlingen.
Vad akademien beträffar gjorde han ett
energiskt försök att utvidga dess in- och
utländska förbindelser genom kallande av
»korrespondenter», och överhuvud strävade
han efter att med akademiens arbete
associera alla de personer, som voro intresserade
av att utforska vår äldre kulturhistoria.
Samarbetet med de nordiska grannländerna
var honom därvid en hjärtesak.
Liljegrens under tragiska omständigheter
lyktade levnadsbana blev inledningen till
en ny period i akademiens historia, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
