Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Några konturer ur dess 150-åriga historia. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kungl. V i 11 er het s Historie och Antikvitets Akademien
Bror Emil Hildebrand. Medaljong av Lea Ahlborn.
V itterhets ak acLe mien.
ringa uppmärksamhet, och djupare
vetenskapliga studier vunno i regeln föga
uppskattning i tongivande kretsar. Situationen
blev ej bättre under följande decennier.
Riksantikvarieämbetet hade tämligen
underhaltiga eller ointresserade innehavare
och den museala verksamheten låg i djup
dvala.
Akademien hade dessutom svårt att få
något egentligt verksamhetsområde. Till en
del berodde detta därpå, att dess i
Stockholm bosatta ledamöter voro relativt få
och saknade initiativkraft, men den främsta
orsaken härtill var, att man saknade
medel. Några stora urkundspublikationer
utgav den icke, dess möjligheter att i sina
»Handlingar» trycka historiska
avhandlingar voro mycket begränsade. För
»Utgivandet av handskrifter rörande
Skandinaviens historia» — en för akademien
synnerligen lämplig arbetsuppgift — bildades
också 1810 ett särskilt samfund. Det
akademien anförtrodda uppdraget att
examinera de unga studenter, som önskade
inträda i Kungl. Maj:ts Kansli, var
knappast någon viktigare funktion. Akademiens
betydelse för själva vitterheten var ytterst
minimal. Pristävlingarna i översättning av
utländsk litteratur tilldrogo sig föga intresse
och efter 1825 upphörde de. Det var alltså
egentligen blott inom »antikviteterna», som
akademien kunde göra någon större insats.
Vad den klassiska fornkunskapen
beträffade, så kunde Sverige icke åstadkomma
mycket: man saknade möjlighet att öka
Gustav III:s lilla antiksamling genom
kostbara expeditioner till fjärran länder.
Visserligen invaldes den namnkunnige
egyptologen J. B. Åkerblad som ledamot, men
några försök att till akademiens fromma
utnyttja hans forskningar synes man ej
ha gjort. Lyckligtvis saknades icke
arbetsuppgifter, för den händelse man ville
ägna sig åt det gamla Antikvitetsarkivets
huvuduppgift, utforskandet av de
nationella antikviteterna.
Man befann sig snart i en brytningstid,
då göticismens forntidssvärmeri
återuppstod i nya former och kom i en allt skarpare
motsättning till den skeptiska, för att icke
säga negativa inställning, som
representerades av den generation, vilken mottagit
sina intryck under 1700-talet. Liksom
Leopold i Svenska Akademien bjöd de nya
strömningarna spetsen, så försökte hans
samtida, den mycket förtjänstfulle histori-
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
