Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Några konturer ur dess 150-åriga historia. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adolf Schück
han ned alla hinder, som reste sig i hans väg.
Till en början syntes de oöverstigliga, ty,
som han själv skrev, »för att kunna utveckla
en större verksamhet fattades allt —
penningar, rum, biträden, betjäning och på
vissa håll intresse för dessa bristers
avhjälpande». I avvaktan på uppförandet av
ett planerat större »nationalmuseum»
flyttade Hildebrand samlingarna till en
provisorisk lokal vid Skeppsbron. Men han insåg
klart att dessa genom tillfälliga fynd, gåvor
eller depositioner tillkomna samlingar på
intet sätt voro representativa för vår rika
forntida kultur, varför de behövde kraftigt
utökas och kompletteras. I olika landskap
lät Hildebrand uppköpa fornsaker ävensom
hela privatsamlingar, och under hans
42-åriga ämbetstid ökades kollektionerna i ett
enastående snabbt tempo: 1837 hade man
blott 60 föremål av brons och 200 av sten;
1879 hade deras antal vuxit till c:a 1600
resp. 20,000! 1866 kom det stolta ögonblick,
då Statens Historiska Museum kunde flytta
in i Nationalmuseets bottenvåning.
Bror Emil Hildebrand hade även sinne
för fornminnesvården i riket så vitt detta
var möjligt under en tid, då man saknade
nästan alla medel till denna verksamhet.
1840 fick emellertid Hildebrand ett anslag,
varigenom han årligen kunde utsända
stipendiater för antikvariska forskningar i
landsorten. Tjugo år senare tillkom även
en ny befattning vid akademien,
»antikvitetsintendenten». Denne skulle icke
blott årligen företaga resor inom landet och
upprätta förteckningar över befintliga
fornlämningar, utan även anteckna »sådana
forntidsminnen, som ännu kvarleva hos
folket i form av sägner, folkvisor,
vallsånger och lekar med tillhörande melodier,
vidskepelse, huskurer, märkesdagar,
ordspråk o. dyl.». Denna kombinerade
arkeo-logisk-folkloristiska verksamhet, som en tid
utövades av P. A. Säve och frih. N. G.
Djurklou, avbröts genom att
antikvitetsintendentsbefattningen indrogs 1870. Det
nya museet krävde vetenskapligt utbildade
tjänstemän, och medel härför stodo ej att
få annat än genom att denna så
välbehövliga befattning fick offras. Statens
Historiska Museum hade ju utvecklats till en
centralpunkt för den arkeologiska
forskningen i vårt land och där tjänstgjorde då
tvenne unga amanuenser, som snart
publicerade epokgörande undersökningar: Oscar
Montelius och Hans Hildebrand.
Utvecklingen gick faktiskt därhän, att
Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien närmast blev ett förvaltningsråd för
Statens Historiska Museum.
Riksantikvarien liksom åtskilliga av museets tjänstemän,
tillhörde dess krets och de disponibla medlen
fingo i största möjliga utsträckning anslås
till museala och fornvårdande uppgifter.
Riksantikvarien blev följaktligen icke längre
någon underordnad tjänsteman, som kunde
dela sin tid med andra sysslor, t. ex.
chefskapet för Riksarkivet. Alltsedan Bror
Emil Hildebrands tid var han den höge
museichefen. Efterträdaren, hans son Hans
Hildebrand, blev en pionjär för det
medeltidsarkeologiska studiet i vårt land. Han
var intresserad för nästan hela
kulturhistoriens vida arbetsfält och denna
mångsidighet hade både sina förtjänster och fel.
Museets medeltidsavdelning blev under hans
ledning kraftigt utvecklad och följande
forskargenerationer stå i stor
tacksamhetsskuld till Hans Hildebrand, därför att han
tog initiativet till upprättandet av
akademiens antikvarisk-topografiska arkiv,
bestående av en akt- och en bildsamling.
För den stora allmänheten blev han kanske
främst känd genom sina ämbetsresor i
landsorten. Han framträdde här med sitt
karakteristiska vikingaskägg som den
myndige riksämbetsmannen, stundom skrudad
i en uniform, som liknade en landshövdings.
Med Oscar Montelius fick så ämbetet en
företrädare, som hade vetenskapligt
världsrykte. Han intog en hedersplats på de
internationella kongresserna, och en ståtligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
