Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R d i t h Södergran
Av Erik Therman
–-ET ÄR ÖVERFLÖDIGT att
påpeka huru många varandra motsägande
strömningar blandas samman i den
modernaste litteraturen. Vi äro vana att i den
finna uttryck för tidens hårdhet, hetsen och
de brutala kraven, stålblock och
cementmurar. Och människan som irrar sökande och
bortkommen mellan de glatta murarna och
valven i maskincyklopernas funkisborg. En
maskinernas dova och oregelmässiga sång
bringar huset att skaka. Och ibland, liksom
hörde den ej hemma där, liksom måste den
ursäkta sig för sitt framträdande, höra vi en
klagande hemlös stämma. Den skälver av
ångest, bryter som en disharmoni mot
stålstilens monumentala klang och tystnar
förskrämd igen. Det är människans själ som
blivit hemlös, medan tingens och än mer
teknikens väldiga dön blivit hemma i oss. Vår
modernaste konst och litteratur är till stor
del ett försök att återfinna fäste för
människan i denna bisarra och disharmoniska men
mäktiga realitetsvärld, att få vårt liv att
ingå i det artificiella liv som blivit oss
övermäktigt.
Men vi glömma för denna konstriktning
att det även finns en stark strömning vars
hela strävan går ut på att finna människans
eget liv, hennes egen värld. Och denna
riktnings representanter äro, om också fåtaliga,
kanske de som ha mest att betyda.
I Finland bröt den moderna litteraturen
igenom med Edith Södergran. Detta
förefaller oss nu nästan som ett hån, ty så främ-
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
