Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik T h e r m a n
mande för henne äro de vägar modernismen
sedermera beträtt. Vad Södergran sökte var
icke tings- utan själsverklighet. Funkishuset
var för henne en framtidens Styggelse. Hon
sökte människans ton. Stämningarnas
verklighet. En tillvaro i ljusets och dofternas
spel omkring oss, i det uppfattbara, i det
uttrycksfulla, vårt liv som tonande i livets
tonspel. Hon ville stegrad vitalitet, ren
upplevelse. Förmågan att uppleva omvärldens
uttrycksbilder som flytande
stämningsuttryck. Dofter som rusa och som lisa.
Skogssång och själssång. Vårt röda och heta liv
som uttryck för livets skönhet; var individ,
var levande människa som rytmiskt
behärskad rörelse, adlat livsuttryck.
Hon debuterade 1916 med Dikter. Boken
gjorde revolution hos oss. Men det var
snarare en romantikens och mystikens alltid
återkommande revolt, än en modernismens.
Ty hennes estetiska uppfattning var i flera
avseenden snarast traditionell.
Vi känna till modernisternas förakt för
värdeskillnaden mellan fula och sköna ord,
deras burleska ordlekar, deras försök att i
stället för konventionell ordbetydelse pressa
in en reell ting- och sakbetydelse i sin dikt.
Edith Södergrans uppfattning stämmer bättre
överens med vad man är van att vänta av
en skald. I dikten Ord säger hon:
Varma ord, vackra ord, djupa ord . . .
De äro som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden . . .
Kanske de äro den ringlande röken
från kärlekens varma härd?
Men vi finna att det ej är ordens
vardagsbetydelse hon vill. Utan en mer andlig eller
själslig. En klang som väcker sinnets
stämningar. Ord vilka sätta bildföreställningar i
rytmiskt glidande rörelse.
Hon vill strängt taget göra sig oberoende
av tiden, av stunden, i var stund nå djupt
nog att finna dess kärna. Det som gör den
lik alla stunder, det som gör den till ett
uttryck för livets rörelse, vilken flyter från
stund till stund. Det väsentliga, det
betydelsefulla vill hon finna, gränsen mellan
ögonblick och evighet vill hon överskrida. Och
hon tror sig göra det i den punkt där stundens
upplevelse övergår i allmän livsupplevelse,
där vi känna igen det flyende ögonblicket
som ett förgånget, ana det som ett
återkommande. Där vi extatiskt erfara livets eviga
skönhet upplevd i ett ögonblick.
Om man för en tom snäcka till örat, tycker
man sig höra världshavet brusa i dess inre.
På samma sätt vill Södergran i stundens
kvalitetsupplevelse förnimma livet. Ett dylikt
ögonblick diktar hon om i Stjärnenatten.
Onödigt lidande,
onödig väntan,
världen är tom som ditt skratt.
Stjärnorna falla —
kalla och härliga natt.
Kärleken ler under sömnen’,
kärleken drömmer om evighet . . .
Onödig fruktan, onödig smärta,
världen är mindre än ingenting,
ned i djupet glider från kärlekens hand
evighetens ring.
Ett ögonblick då man intet förnimmer av
sitt trånga jag, sin begränsade personlighet.
Då alla ögonblick tyckas ha fallit i droppar,
vilka klinga samman i en enda droppe ur
evigheten. Sinnet fylles av evighetens extas
och dess djupa likgiltighet för jordlidandet.
Ty den rena skönhetsdyrkan är obeveklig,
likgiltig för lycka och sorg, tillfreds med sin
egen styrka. Smärtan kan bli saligare än
lyckan. Lyckan gör oss blinda för livet,
innesluter oss i vår egen egoistiska
tillfredsställelse. Smärtan vidgar, eggar! I smärtan känna
vi gemenskap med själva varandet. Skogens
vemod, havets sorgsna böljeslag.
Smärtan öppnar sinnet för evigheten, gör
oss lycksaliga. Äga vi blott styrka att älska
livet och dess skönhetsdjup, så älska vi
även smärtan; det som den uppenbarar. Slutet
av dikten Smärtan lyder:
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med
förgråtna ögon.
Smärtan ger oss allt vad vi behöva —
hon ger oss nycklarna till dödens rike,
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka.
Smärtan döper barnen och vakar med modern
och smider alla de gyllene bröllopsringarna.
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens
panna,
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals,
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin
älskade . . .
(och längre fram)
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga
tycken,
hon ger oss alla livets högsta vinster:
kärlek, ensamhet och dödens ansikte.
Vi märka att de citerade dikterna till sin
form skilja sig från den traditionella dikten.
Denna form, bland annat, har gjort
Södergran till förnyare och föregångare. Hon sökte
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
