Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik T h e r m a n
I en sådan avstängd trädgård levde hon,
ur den hämtade hon sin dikt. Till slut
framväxer hennes längtan till Landet som icke är.
Ett land som visar sig likt hägring i de bilder
vår längtan väcker till liv. Landet som icke
är, men som ändå är verkligt. Det lever som
ansats och frö inom oss. Det är när vi äro
fria ur tingens tyngd.
I hennes sista dikter, i den sista
avdelningen i de efterlämnade dikterna förnimma
vi huru hon närmar sig målet för sin längtan.
Den utmanande trotsartonen har åter
försvunnit, den hårda prästinneklangen har
vikit från hennes stämma. Dikternas rytmer
äro åter mjuka och fria, nästan lekfullt
känsliga. Hon är liksom i debutboken Dikter blott
ren och stor lyriker, hennes diktning blott
djup och innerlig poesi. En stilla glädje över
den återvunna innerligheten, den intima
naturinlevelsen, en bländvit, befriad ton är i
Hemkomst.
Min barndoms träd stå jublande kring mig: o
människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.
Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste
grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.
Den jämna, lugna andakten, den vita
stillheten griper oss mäktigare än den
våldsammaste extas förmått.
I Kyrkogårdsfantasi är lyriken åter lik
osynligt smältande spel. Icke det kinesiska
silverdroppsspelet vi minnas från boken
Dikter, men trolskt vek sommarnattsrytm,
ett lekande, visslande flöjtspel. •— I den
efterlämnade samlingens sista dikt Ankomst
till Hades, möta vi den stora enkelheten, den
allvarssälla stillheten. Själslig hymn.
Se här är evighetens strand,
här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi.
Död, varför tystnade du?
Vi äro komna långt ifrån
och äro hungriga att höra,
vi hava aldrig haft en amma
som kunnat sjunga såsom du.
Kransen som aldrig smyckat min panna
lägger jag tyst till din fot.
Du skall visa mig ett underbart land
där palmerna höga stå,
och där mellan pelarraderna
längtans vågor gå.
Man kan beskylla Edith Södergran för
mystiskt dunkel och extatisk yrsel. Den
våldsamma spänningen liv—död gjorde stundom
hennes dikt hektisk, hennes syner febrila.
Men just detta gjorde även hennes lyrik så
suggestiv, så upplevad och så sann. Hennes
dikter äro uppflammande lågor vilka för
ett kort ögonblick skingra mörkret, låta oss
ana livets strålande flöde dolt bakom
tingens skrovliga yta. Eller vi skymta en väg
vi genom strid och upplevelse kunna göra
till vår.
Samtidigt var Södergran en banbryterska
och förnyerska inom konsten. Hon sökte och
fann den inre upplevelsens form. En rytm
mer fri, fri nog att motsvara livets rörelse,
sådan hennes jag upplevde den. Hon beskrev
ej stämningar, målade icke i ord synbilder
som väcka dem till liv. Hon uttryckte
stämningens liv. Hennes dikt var upplevd
verklighet. I sin form uttryckte den livets
rörelserytm, stundens och evighetens, människans
och naturens.
Hennes strävan var helt motsatt
tidsprofeternas, de så kallade
ultramodernister-nas. Hon ville omvandla livets tyngd till
själslig rörelse, inre spänning. Hon ville i
stundens vågslag fånga det rytmiska svall
som genomlöper livet, det eviga, det
framdrivande i utvecklingen. Hon ville själens
autonomi, det ur vardagen frigjorda.
Evigheten speglad i sekunden. Landet som icke
är. — Den likabenämnda dikten lyder:
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där ali vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen
vunnit —
vägen till landet som icke är.
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
