Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edith Södergran
Diktens ord välla fram nästan som i en
hymn. De två sista versernas ljudklang
imitera särskilt tydligt klockornas klämtande
sång. — Huru döden stegrat denna kamp
mellan sällhet och smärta, varur salig
själsstämning uppstår, förnimma vi i dikten
Uppståndelsemysterium. Dikten antyder i sin
begynnelse mörk dödsstämning, rytmen är
som en sakta, smygande ångest, men den
slutar som kyrkohymn, med öppen, vällande
rytm, ett spel som ännu efter slutad läsning
fortsättes inom en.
Himlens änglar sjunga ned till jorden: riven
sönder dödens förlåt, riven ned den!
En kvinna ligger bäddad i svart sorgerum.
Stora ljus brinna kring hennes bår.
På hennes ansikte är en åtrå till Livet,
som ville hennes händer knäppas till bön.
Det är tyst, endast natten går omkring med vaktande
steg.
Plötsligt flammar röd en eld över den döda: vad är
detta?
Det är tyst i rummet.
Änglar sjunga: svarta murar, vidgen er!
I blå himmels ljus må kistan stå benådad.
Kistan står i evighetens rum.
Änglar sjunga: du Guds barn, Herren kallar dig.
Det är tyst, aldrig skall sorgen lämna denna boning.
Men den döda hör ropet:
Ja, Herre, jag kommer, klingar hennes röst som ett
eko genom alla himlar.
Först finna vi mörk stämningsbeskrivning,
sedan vidtager kyrkohymnen. Men icke enkel
hymn. Dikten uttrycker en sammansatt
stämning. Den överjordiska hymnen väller i
långa, befriande rytmvågor, smärtan bildar
bakgrund och träder emellanåt fram som i
korta piskrapp, i vånda och brottning.
Dylik sammansatt stämning, romantikens
känslovibration, förmår blott den frirytmiska
versen uttrycka. Genom sin förmåga att låta
oss höra diktarens stämma, dess skiftningar,
dissonanser och sammansatta tonfall, lämpar
den sig bättre än en schematiskt bunden form
att uttrycka mänsklig upplevelse. Den giver
så att säga mer av själspsykologi, av
romantikens upplevelsedjup. Och den nyss citerade
dikten blir ej missljudande, eller för vår
uppfattning splittrad genom rytmens
stämningsbrottning. Tvärtom framträder huvudtemat
så mycket starkare, genom den fördjupade
inlevelse vi få, då vi även förnimma
stämningens ångestbakgrund. Slutintrycket blir
ändå blott hymn, kanske just därför mäktig
hymn.
Mer och mer tvingar denna sällsamma livs-
jEdith Södergran.
extas Södergran bort från tingen, bort från
materien. Mer och mer kommer hennes glada
livsdyrkan att omfatta blott själsinnehållet,
livets rörelse. Floden, ej dess bräddar.
Enkelt, nästan populärt uttrycker hon sin
tanke i Framtidens skugga, i den sympatiska
dikten Den stora trädgården. Här talar hon
icke till oss som pythia och prästinna, utan
som människa och kvinna. Som medsystern
Edith Södergran:
Vi äro alla hemlösa vandrare
ocli alla äro vi syskon.
Nakna gå vi i trasor med vår ränsel,
men vad äga furstarna i jämnbredd med oss?
Skatter strömma till oss genom luften
som icke mätas med guldets vikt.
Ju äldre vi bliva,
desto mera veta vi att vi äro syskon.
Stilla, innerlig enkelhet talar ur denna
strof, innerligt och vänligt ljust hopp, men
även mäktig övertygelse, innerlig dröm, men
stolt tro möta vi i nästa.
Vi hava ingenting annat att skaffa med den övriga
skapelsen
än att giva den vår själ.
Om jag hade en stor trädgård
skulle jag bjuda alla mina syskon dit.
Var och en skulle taga med sig en stor skatt.
Då vi icke hava något hemland kunde vi bli ett folk.
Vi skola bygga ett galler kring vår trädgård
att intet ljud från världen når oss.
Ur vår tysta trädgård
skola vi giva världen ett nytt liv.
66l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
