Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
liung, bade modig och framsynt, hn och lätt
humoristisk är konung Henrik, kallad
Fjärils-fångaren, i Siwertz’ En hederlig man, och
Erik VIII i Kunglighet visar likhet med denne
i sina hobbies men skiljer sig genom att
ställa allt till rätta något hastigare än som
brukas i verkligheten, ty han använder tio
minuter på att ordna allt, ge nazistledaren
respass och göra kommunisterna till varma
vänner av ett starkt konungadöme. Och Erik
VIII sammanviger, som kyrkans primas,
egenhändigt eller hur det heter, på trettio
sekunder prinsessan Änne med Mr. Frederick
Granton, hans ofrälse
privatsekreterare—Arnold Sjöstrand. Då plirade framställaren,
herr Olav Tüego belåtet med ögonen och såg
mycket ståtlig ut med sin scharlakanröda
röck, mot vilken ett ljusblått brett
ordensband — förmodligen serafimerorden, ty
strumpebandsordens bröstband är mörkblått —
praktfullt avtecknade sig. Jag hade dock
gärna sett, att han till på köpet gjort
sekreteraren, som hade en mycket tilltalande
framställare, till hertig av Whitechapel. Vi
leva dock i en demokratisk tid.
Man har anmärkt på att drottning Marthe
var för knivskarp, men är ej detta det
riktiga för ett rivjärn. För ett sådant är det en
dygd att vara skarp. Hon talar rätt ut i
rymden, det föreföll att vara riktigt hennes
majestätiskt, ehuru nog de flesta drottningar
nuförtiden torde i det längsta anlägga ett
småleende, till och med då det talas med en
nazist av en så knölig art, som general
Northrup. Av denne hade Holger
Löwen-adler gjort en både rolig och ohygglig figur,
en buffel, som har mycket gemensamt med
denna djurart, vilken som bekant är både
stark och farlig.
Det evigt allvarliga och traditionella låg
över konungens kammartjänare
Phipps—Arthur Cederborg. Han var fast och säker som
en fästning. Hur det larmades och bråkades
och hur man sköt méd kanoner och
kulsprutor gick Phipps ut och in anmälande
ministrar och majestäter med högan röst och då
och då allerunderdånigst görande sin nådige
konung matt i schack.
Mitt starkaste minne av pjäsen är prinsen
av Hellenien—Stig Järrel, som man med
diplomatisk fintlighet lyckats få till lilla Annes—
Solveig Hedengrans tillämnade tillkommande.
Man njöt av detta jubeläckel. Med sitt
cyniska smålöje, med exempellöst vida men
korrekta byxor bockade han på pricken la-
Il6~
Fot. Almbcrg & Preinits.
Kunglighet. Olav Riego som
konung Erik VIII.
en nazistisk leader, vad man nu skall kalla
det, och så allra överst en drottning som
det högfärdiga rivjärnet Marthe—Mimi Pollak,
då har man inte mycket för att man blivit
majestät.
Vi ha under de senare åren haft många
skådespel med moderna kungar. Alla dessa
monarker ha varit fina och väluppfostrade.
Var det ej Bismarck, som sade om kejsar
Wilhelm I, kanske med adress åt annat håll: »Han
är så väluppfostrad. Det är ej vanligt hos
personer i hans ställning.» För övrigt var det
väl snarast en boutade av den
temperamentsfulle furst Bismarck. 1 allmänhet torde väl
tvånget att alltid ha tand för tunga och
fordran att bibehålla sin popularitet samt
medvetandet att man är »infamt påpassad»
ha gjort, att kungliga personer ofta verka
alldeles utomordentligt väl uppfostrade och
älskvärda.
I Kunglighet hai skapats något av den typ,
som kungen i Jules Romains Diktatorn och
den i Shaws The Applecart. Konung Charles i
förra pjäsen var lika fin som klok, konung
Magnus i den senare ett mönster för en ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
