Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
gom och med högtidlig sävlighet för sin
tillämnade svärfar. Det föreföll väl dock
knappast troligt, att han till fästmön och hennes
beundrare skulle kommit med ett löfte att
se genom fingrarna med en eventuell
förbindelse mellan de två. En fråga av så
ytterligt delikat natur torde nog behöva
behandlas med större diskretion, men vi befinna oss
i en bra lustigt och fyndigt skriven komedi,
och då må det vara hänt, att dylikt yttras
till berättigad fasa för hyggliga människor
för att ytterligare betona, att det finnes
furstar med mycken moralisk
mindervärdighet.
Valdemar Dalquist har gått bort. En
vänlig glimt i ögat, godhetsdraget i humorn
och något av mänsklig äkthet lyste fram ur
Valdemar Dalquist och gav åt honom det
kommunikativa, som särskilt en konferencier
behöver. Han vann hjärtan både i sitt liv
och med sin konst. Dalquist var »positivt
god», det vill säga så god, att det slog oss vare
sig man talade med honom på gatan eller
lyssnade till hans glada skratt och hans
med något hes stämma uttalade repliker på
scenen. Men det fanns hos honom också —
det minns jag egendomligt nog från en revy
på Blancheteatern — en allvarlig sträng, som
dallrade i hans inre. Den klingar igenom
också i hans konstlösa innerliga dikt. Eljest
hade han icke varit den riktiga människa som
han var.
Den 8 januari 1880 gick Ett dockhem över
Dramatiska teaterns seen i Stockholm.
Stycket hade då ej ännu spelats på någon norsk
seen. Det är ej många pjäser, som haft en
sådan aktualitet. Kvinnosaken var
brännande, och då det gällde kvinnornas andliga
frigörelse eller emancipation, var Ibsen på deras
sida. Han intresserade sig från början för
den kvinnliga självständigheten. Man skrev
— det förekom åtminstone en gång — på
bjudningskorten, att diskussion om
Dockhemmet undanbedes. Det vill ej säga litet,
då det gäller svenskt sällskapsliv, där man i
allmänhet i motsats till andra ställen i
Europa är så ovillig och skygg för att språka om
intellektuella frågor. Gjorde Nora rätt, då
hon lämnade man och barn för att taga
hand om ansvaret mot sig själv? Ibsen själv
lär ha sagt: »Nora hadde ikke så aldeles ret,
hun heller». Man sitter och häpnar över, hur
dramatiskt varje replik blottar karaktären
Fot. Studio Eson.
Ett dockhem. Alice Eklund som
Nora.
och för handlingen framåt. Hur underbar är
ej detaljen med fru Lindes—Karin
Carl-son-Kavlis och Krogstads—Ernst Eklunds
kärlek och hur fast sammanflätad med
handlingen. Här kommer det in en glimt av
skönhet från det håll, där man minst väntar det.
Verkar stycket gammalmodigt då det nu
återupptages på Komediteatern? Det
förefaller lyckligtvis på det riktigaste vis vara
skrivet av ett stort snille för nästan sextio
år sedan och ger en bild av hur en sida av
äktenskapsfrågan ibland kunde ställa sig i
Norden. Det finnes tillräckligt mycket
allmänmänskligt där ändå. Endast den mest
inskränkta tidssjälvtillräcklighet —■ den har
funnits i alla tider — kan opponera mot, att
t. ex. en duellkonflikt på sin tid har
behandlats som en tragisk verklighet. Är den
ifrågavarande pjäsen värderik, blir den efteråt icke
gammalmodig, blott gammal.
Helmer—herr Björn Berglund var litet väl
rustik för att föreställa en estetiskt lagd
elegant bankdirektör, men hans vredesutbrott
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
