Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
var lagom brutalt, det var förklarligt både att
han kom med detta och att han därmed
ramlade djupt ner i Noras sinne. Intresset
samlar sig, som riktigt är, på Nora. Här hade
fru Alice Eklund lyckats till fulländning och
använt sig av alla de antydningar författaren,
gett den rikt facetterade rollen. Hon var
något lättsinnig med pengar på ett friskt och
trevligt sätt, glad som en lärka, nöjes- och
njutningslysten ungefär till den grad, som en
ung fru bör vara det, frikostig och naturlig
samt godhjärtad. Av allt detta gjorde fru
Eklund den rätta Nora, i vilken den kränkta
kärleken och förvåningen över mannens
ursinne med dess övergång till bagatelliserande
av det hela, då offentliggörandet blev
onödigt, sedan blev det livsavgörande hos henne.
Hon var dock i alla fall väl
världsfrämmande, denna Nora, och det menar nog
också Ibsen. Vi få väl i alla fall medge, att
vi litet var skulle känna oss lättade, om vi
finge veta, att hustruns, låt vara
välmenande förfalskning av hennes fars namn, ej
blev känd av våra ovänner och vänner. Alice
Eklunds Nora levandegjorde några sidor hos
kvinnan och var den bästa Nora jag sett,
ej minst därigenom att hon på slutet ej
blev pedantisk och predikande, endast
förtvivlad över sin själiska omyndighet.
Det var med mycket nöje och rentav med
behållning man på Komediteatern såg det
franska lustspelet av Pierre Chaine, kallat
L’heure H, här benämnt Timmen H. För
att försvåra att fienden skall uppsnappa,
vilken tid man har för avsikt att göra sitt
angrepp, betecknas den stunden med en
bokstav.
I det hem, där den opportunistiske,
förmodligen som radikalsocialist i kammaren
uppträdande deputeraden och fabrikören
Dupont-Villiers har sin varelse, råder med
fullt skäl oro och uppståndelse. Det är strejk
och revolutionsstämning i hela landet, och
strejken vid hans egen fabrik visar sig bli
mer och mer elakartad. Man väntar på en
okänd angreppstimme på samhället. M.
Dupont skriver ut en check på 10 ooo francs
som bidrag till den strejk, som är riktad mot
honom själv. Längre kan man icke gå i att
böja sig för ögonblickets krav. Då och då
får han även i hemmet anfall av den
opportunistiska retorik, som hör till den
radikalsocialistiska talartypen. Så får man höra,
att eld satts på fabriken. Både fru Dupont—
Stina Hedberg och parets dotter Claire—
Ingrid Bergman och även hovmästaren och
jungfrurna blevo ganska till sig. Detsamma
blevo de på visit varande, den något idiotiske
baron Maurice de Vernay—Gösta Terserus
och hans höga moder la baronne—Olga
Adam-sen, båda karakteristiskt formade typer. De
draga sig ängsliga hem, oroliga för misshandel
på gatan. Baronen var starkt påtänkt som
fästman till Claire, om hon också icke hade
så mycket till övers för honom. I det
du-pontska hemmet slocknade det elektriska
ljuset, telefontråden visade sig vara avklippt.
Ett halvt dussin kraftiga män med revolvrar
och röda armbindlar intränga och expropriera
både pärlhalsband och plånböcker. De stänga
in herrskapet och tjänstfolket samt
egendomligt nog också Duponts sympatiske och, ehuru
kommunistiske, dock elegante sekreterare M.
Martin—Björn Berglund i husets källare.
Martin var förälskad i Claire och ville skydda
henne. Han hade den renhet i sinne och syften,
som ibland följer med expropriatörerna,
liksom denna fina egenskap också kan finnas
hos åtskilliga exploatörer, såsom arbetsgivare
och deras medhållare. Stämningen var dyster.
Det hade meddelats, att »rättvisa»
exekutioner skulle utföras dagen därpå. Man hade
skäl till ängslan, ty liksom regera var Capets
(Ludvig XVI:s) brott, så var äga det brott,
för vilket M. Dupont med fru och dotter ej
utan skäl kunde tro sig vara dödsdömda. Tack
vare kokerskan och hennes förråd för
eventuella beundrare hittar man emellertid i
källaren både champagnebuteljer och
gåsleverpastejer. Liksom sorgen och faran driva
människorna tillsammans, så gör också den låt
vara något konstlade men dock rätt
effektiva glädje, som vinet skänker, mycket till för
att få människorna att maka ihop sig. Den
folkets livsvisdom, som koncentrerar sig i
ordspråk, strömmade över den livade och
livs-sprudlande kokerskan Joséphines—fru Alice
Eklunds läppar. Champagnen flöt åt andra
hållet, och hon blev till en köksmänad med en
energi i livslusten, som var av betydande
verkan. Ibland ville man bedja henne bromsa
något. Hennes täta skratt voro fulltoniga
och äkta, men vi tåla ej mer än ett visst
kvantum även av den bästa champagne, och
detsamma gäller skrattet. Uppfriskande var
det emellertid att se den kultiverade och
eleganta damen, som fru Eklund så ofta och på
ett så förtjusande sätt visat oss, uppträda i
en rödmosig, i håret rufsig kokerskas gestalt
Il8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
