Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kierkegaards dubbelroll. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kierkegaards dubbelroll
och smakbildarna, som Rousseau, Goethe,
Schiller och Young, ner till de små, sådana
som Werner, Kotzebue eller Claes Livijn, och
till de senkomna, såsom den unge Runeberg,
•— överallt finner man, mer eller mindre
utvecklad, denna psykologi, det själsliga
dubbelspelets, de starka känslosvallningarnas, de
tvära omkastningarnas psykologi. Man hittar
lika fullödiga exempel på detsamma i den
privata dagbokslitteraturen från dessa
årtionden; det var en demonisk, dramatisk och
spännande psykologi, den vann överallt
anklang och höll sig länge i ropet. Hela epoken
var mano-depressiv, om man nu nödvändigt
vill försöka karakterisera den med
anakro-nistiska termer, och den mano-depressiva
grundmotsättningen fick då sitt geniala
uttryck av en av världslitteraturens mest
harmoniska diktare:
Himmelhoch jauchzend,
zum Tode betrübt.
Som bekant anges skillnaden mellan det
normala och det abnorma som rätt och slätt
en gradskillnad. Men en gradskillnad kan vara
en allvarlig sak. Skillnaden mellan normal
kroppstemperatur och 42 graders feber må
vara hur graduell som helst; den kan te sig
nog så avgörande. Att Søren Kierkegaard i
sin själsliga struktur hade iögonfallande
egenheter har han ju själv ofta påpekat, och ingen
lär betvivla det, allra minst efter Helwegs
omsorgsfulla läkarundersökning. Men det är
graden, som det är frågan om. Och att utan
vidare uppfatta hans av tidens smak och stil
och allmänna tänkesätt starkt influerade
psykologiska utredningar såsom klara
gradstreck, såsom mätlinjer, på vilka man kan
avläsa hans sinnessjukdom, är en metod, som
har sina blottor. Den tar ingen hänsyn till
den för fallet gällande norm, från vilken
allena det abnorma kan mätas. Man går
tillväga på samma sätt, om man plockar ut
en Söderhavskvinna och katalogiserar henne
som ett elakartat fall av exhibitionism.
Kierkegaard var alltigenom motsägelsefull,
hans roll var en genomförd dubbelroll. Han
var i hög grad glättig och i hög grad tungsint.
Han följde i sitt författarskap två, ofta till
synes alldeles åtskilda fåror. Han var frivol
och from, estetisk och religiös, radikal och
konservativ, en trofast traditionsvän och en
hänsynslös röj are. När han bekämpade Hegel,
drev han ut djävulen med Belzebub. När han
fördjupade sig i sitt främlingsskap i denna
världen, kunde han göra det med den erfarne
epikuréns hela sakförstånd på, vad denna
världen är. När han skildrade dess njutningar
och välluster, kunde han göra det med den
intellektuelle asketens hela distans och
oanfäktade skärpa. Allt pendlade hos honom,
allt var motsägelse, kontrast och konflikt.
Om vi rättade oss efter hans egna
terminologiska önskemål, skulle vi antagligen kalla
honom en demonisk natur. Själva ville vi
kanske hellre kalla honom en disharmonisk.
Men det är inte säkert, att vi ha rätt.
Åtminstone om vi med en harmonisk
karaktär mena en, som lever i fullaste
överensstämmelse med en klar och sammanhängande
världsåskådning, måste vi medge, att
Kierkegaard var allt annat än disharmonisk. Vår
lust att kalla honom så beror kanske ytterst
bara på, att vi för vår del inte leva i
överensstämmelse med hans världsåskådning. Ty
av Hegel hade Kierkegaard, liksom en stor
del av hans samtid, lärt sig, att motsägelsen
inte fanns, att motsatslagen inte gällde —
såsom den gjorde tidigare och därefter. Vi
äro vana att definiera motsatser såsom
oförenliga, varandra uteslutande element. Hegel
definierade dem såsom förenliga, varandra
förutsättande element. De betingade varandra,
de samverkade, de upphävde varandra, för
att anlita en av Hegels karakteristiska
tanke-vitsar, ty de hävde varandra upp i en högre
konvergens, en ny enhet, mot vilken en ny
motsats ryckte in, laddande, samverkande
och upphävande i riktning mot ett allt högre
spel av triangulära begreppskonstellationer.
Denna antiteslogik var nerven i hela
Kierkegaards tänkande, i hans världsåskådning, i
hans religion, i hans psykologi, i hans stilistik.
Formellt bestred han den, delvis; blotta
boktiteln Enten — Eller är en reservation emot
den. Men det eggande tankeschemat hade han
fått i blodet. För oss, som äro vanda till en
logik i vila, ter sig dess rastlösa pendlande
mellan motsägelser, dess hisnande flykt från
nivå till nivå som ett ständigt irrande mellan
ohållbara lägen, som utslagen av ett själsliv
utan samling, inre överensstämmelse och
harmoni. Men för den, som var fostrad till en
logik i rörelse, betydde just detta själens
oavlåtliga dubbelspel, att man stod i full, i
demonisk harmoni med världens ordning,
skeendets naturliga gång, tingens egen logik
och tankens regelbundna former.
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
