Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Eugene O’Neills författarskap. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A hl gr en
till sin släktskap i lärda grupperingar, det
är som om de utförde kontradanser i en
endogam rit: dotter med fader, moder med
son, medan moderns med familjen hemligt
befryndade älskare inför en mystisk
oordning, som ödet väl skall veta att begagna sig
av i bestraffningens stund.
Inte ens i Martin du Gards Un taciturne
står luften så tjock som i O’Neills drama.
Någon utvädring eller »rening» är det aldrig
tal om, man lämnar föreställningen oförlöst.
I det erotiska kopplingsschemat falla genom
giftmord eller suicidium generalskan Mannon,
hennes make och älskare och son bort, medan
den övergivna dottern Lavinia, för att den
lastbara cirkeln må sluta sig, avstår från en
tillbedjande ung man. Ännu efter sin död
vaka medlemmarna av familjen Mannon med
incestuös iver över den kvarlevandes dygd.
Kunde Lavinia ha räddats åt livet?
Dramat har icke en direkt
verklighetskaraktär som tillåter sådana frågor. Elektra
-Lavinia — och det är därför hon månde
klaga — har inget privat livsöde. Eugene
O’Neill har tagit det från henne liksom han
berövat familjen Mannon i gemen
äganderätten till deras lidelser. De ha haft till
uppgift att återberätta ett kapitel ur
samhälls-lärans patologi. Medan Freuds Oidiposteori
godtogs eller underkändes in abstracto av den
vetenskapliga världen, begrep en konstnär
som O’Neill, att den kunde få
verklighetsvärde, om den ritades in på den sociologiska
kartan. Den hade sin tillämpning på ett
bestämt historiskt moment: decennierna då den
med gammalborgerliga ideal beväpnade
puritanismen befallde in ungdomsskedets libido,
dess livsenergi, under familjetuktens
dom-värjo. När familjen var ett fängelse blev
lusten otukt.
I Strange Interlude, som tilldrar sig efter
världskriget då familjen är stadd i
upplösning, verkar Oidiposteorien som en
anakronism. Agamemnon som kom hem från
västfronten fann att Elektra var på dans. Om
Klytemnestra underhöll en förbindelse eller
ej, var hennes son ganska likgiltigt. Den
moderne Orestes tyckte då att erotiken var hans
mammas ensak. Den sociala ramen för
Oidi-poskomplexet hade börjat lossna.
I Ah, Wilderness . . . (Ljuva ungdomstid . . .)
som utspelas 1906 är det sin pubertet, sina
finnars och sina ideals ålder, O’Neill skildrar.
Familjen har här en långt ledigare
sammansättning, en blondare ton än i Elektradramat
och det har varit lämpligt att presentera den
i en komedi. Dess medlemmar — förfärad
moder god som guld; onkel på fallrepet;
hysterisk tant; Dicks opudrade syster, som
finner kärlek »spännande»; hans bussiga
amerikanska pappa, som på frihetsdagen
den 4:de juli (dramats dag) med ett kraftigt
kliv gått utanför konventionerna för att ge
sin vilseförda pojk — Dick, styckets
mittfigur — ett handtag (»Fan också, jag måste
tala med pojken om kvinnor och allt sådant
där») — äro alla lätt daterbara. De tillhöra
generationen som för sista gången samlades
i ekboaserade matsalar för att reda upp sina
små knipor. Man brukar säga: »generationen
som gjorde kriget».
Dynamo, skriven 1925, avhandlar ett
moment av borgerlig upproriskhet, samtidigt
med dramat. Medan 1906 års Dick hade en
så liberal pappa, att han tappade lusten att
citera Marx, regeras den på gudsnådlighet
övermätte Reuben av långt starkare
spänningar, den puritanska strängen inom
honom står som en vit eld mellan polerna på
en dynamo, den dynamo han sätter i stället
för sina fäders åskgud. Men en gud måste
han ha.
Reubens ingenjörsateism och flykt hemifrån
vållar hans moders död, men i den avsvurne
puritanens fantasi får Oidiposkomplexet rik
näring, han identifierar sin älskade dynamo
med Det Moderliga och mördar sin fästmö
på transformatorsstationen som
ettofferåtmo-dern, som hatat den lättsinniga flappern Ada.
O’Neill har i detta av turbinpoesi förgiftade
drama icke löst uppgiften att på ett
gemensamt plan — samma inre seen — få normala
karaktärshandlingar att samsas med sådana
där Makterna ha ett finger med i spelet.
Strindberg i samma båt satte mellan
åskådaren och stycket ett upplösande
stämningsmedium, emanerat ur en livstanke, t. ex.
botgörartanken, och betog så betraktaren
lusten att göra sundaförnuftsfrågor.
I Dynamo har den moraliska idén icke
införlivats med konstverket som teater.
Days without End (Dagar utan mål) sätter
karaktärslivet under debatt, och ett fönster
öppnat åt oändligheten för tanken till Great
God Brown, där också sådan luft fick dra över
scenen. Dramat kunde hetat Karaktärer utan
enhet. Dagarna i dramat sakna mål för att
karaktärerna i det uppgivit sig själva, och
en av dem till den grad att han på scenen
måste spelas av två aktörer.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
