Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Alexander Pusjkin. Av Sigurd Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd Agrell
upptagen i den muntligt spridda
folkdiktningen — ett annat kort episkt poem av mera
egenartad beskaffenhet, »Zigenarna». Denna
dikt påbörjades 1824 och trycktes 1827. Den
lilla epopéen är visserligen av utpräglat
romantisk typ i sin anläggning, men så
brädd-full av skarp realistisk självsyn, att den
blivit i hög grad signifikativ för skalden mot
slutet av dennes första utvecklingsstadium.
Pusjkin var nära förtrogen med det
pittoreska sceneri, han här beskrivit. Med egna
ögon har han i Bessarabien sett sina zigenare
dra omkring i nejderna invid det
rumänisk-ryska Kisjinjov. Han har iakttagit dem
vilande mellan vagnshjulen vid sidan av sin
tama lurviga björn, lägrade kring den av
trasiga mattor halvsläckta elden. »Zigenarna»
är emellertid inte blott en färgrik och livfull
etnografisk skildring. I detta diktverk
rymmes också en primitiv erotisk poesi av
fanatisk kraft. Hur Carmenskt våldsam i sin
passionerade hetsighet är inte den mot en
försmådd äkta man riktade visan, som
sjunges av den lidelsefulla sköna Zemfira: Staryj
muz, groznyj muz . . . Via Mérimée kan
förmedlingen gå direkt till Bizet.
Slutet av »Zigenarna» har en meditativ
karaktär, och många, bland andra
Dostojevskij, ha däri velat inlägga en bestämd, för
Pusjkin egenartad filosofisk åskådning.
Pusjkin har dock knappast skrivit detta poem
för att illustrera några satser i en
målmedvetet övertänkt praktisk filosofi. Det torde
tvärtom vara det konkreta, direkt ur livet
gripna ämnet, som fängslat honom. Med
detta ämne ha så följt därtill knutna, i själva
motivet betingade uttryck för tankar och
känslor. På Pusjkins diktning har Voltaire
övat ett omisskännligt inflytande, klart
påtagligt för envar; i »Zigenarna» spåras däremot
en viss andlig förbindelse med dennes
motpol Rousseau. I den gamle zigenarens
yttrande till Aleko, den i stammen upptagne
och slutligen för mord utstötte främlingen,
förnimmes ett visst genljud av
Savoyard-prästens förkunnelse. Någon helt övertygad
rousseauan var emellertid aldrig Pusjkin. I
en vacker och tankfull epilog till dikten
vänder sig skalden till och med mot
1700-tals-legenden om naturbarnens lycka: Ȁven
under de trasiga tälten leva plågsamma
drömmar», säger han, och den vemodsfulla
slutraden, vari det hela klingar ut, lyder: »Mot
ödets dom finns intet skydd.»
Ett verk av Pusjkin, som står på gränsen
till hans mogna mannaålder, är den av tre
avdelningar bestående episka dikten »Poltava»
(författad 1828, tryckt 1829). Ehuru
alltigenom uppburen av en oklanderlig diktion och
inrymmande vackra enskildheter — t. ex.
den visuellt och akustiskt underbart
samstämda skildringen av den stjärnbeströdda
ukrainska natten — kan detta en tid i
Ryssland mycket beundrade poem enligt min
mening inte framhållas såsom representativt
för Pusjkins episka diktkonst, då den är
som bäst. Det hela lider först och främst av
en organiskt onaturlig sammanflätning av
ett erotiskt-romantiskt och ett
episkt-he-roiskt element. Den varmblodige gamle
grå-hårsmannen Mazepas sista kärleksupplevelse
sammankopplas med en händelse av helt
andra mått: den avgörande drabbningen
mellan Karl XII och tsar Peter. Ehuru
schvungfullt skrivet och ofta fyllt av sann
Pusjkinsk bravur, är detta historiska parti
inte präglat av episkt lugn och klarhet i
huvudlinjerna. I fördelningen av ljus och
skugga mellan tvenne var på sitt sätt
säll-sport egenartade härskargestalter visar
Pusjkin brist på sinne för det rätta måttet. Peter
göres till en halvgud, en Alexander av
Makedoniens like, medan Karl skildras som en
visserligen dristig men obetänksam
äventyrare. Detta historiska fel, som till stor del
betingats av den ryska samtidens panegyriska
inställning till de härskare som gjort riket
stort, skulle inte betyda så mycket i och för
sig, om det inte dragit en stor rent estetisk
olägenhet med sig. Genom att förringa
motståndarens värde borttar Pusjkin
oundvikligen betydligt av den gloria, han vill se stråla
om pannan på den ryske segerherren. Slaget
vid Poltava var för övrigt i det väsentliga en
kamp mellan tsarens och konungens
generaler, Peter var ingen härförare i stort, och
Karl hindrades av sårfeber från att som
vanligt hålla ledningens samlade trådar i sin
hand. Ett för diktens helhetsverkan skadligt,
rent komiskt intryck gör också slutet av
Pol-ta vadikten. Kung Karl till häst, glömsk av
sitt sönderskjutna ben, med av faran
förlänad styrka åter pigg och sadelfast, med
tillbakakastat huvud i vilt fyrsprång jagande
bort vid sidan av Mazepa så fort, att hans
trogna följeslagare knappt hinna med. Så
operettartat gick det i verkligheten inte till,
då en av blodförlust medvetslös svensk
krigar-konung av de sina fördes över Rysslands gräns.
Pusjkins berömdaste och litterärt verk-
2x6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
