Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Alexander Pusjkin. Av Sigurd Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexander Pusjkin
ningsfullaste versberättelse är »Eugen
One-gin», vars avslutningsperiod faller inom
skaldens mogna mannaålder. Dikten begyntes x
maj 1823 i Kisjinjov och fullbordades först
1831. Som avslutat helt trycktes den 1833.
Samma dag som dess författare avled
utkom en något omarbetad, ny edition. »Eugen
Onegin» ligger till grund för libretton till
Tjajkovskijs berömda opera med samma
titel. Det är en episk dikt av betagande charm
och egenartad skönhet. Genom sin fina
miljöskildring och den mästerliga
karaktärsteckningen är detta verk mer än något annat
representativt för Rysslands poetiska
1800-tals-litteratur. Det tillhör den ryska vitterhetens
kronjuveler och är ett i sitt slag oöverträffat
konstverk. På 1800-talet gjordes en svensk
tolkning av Alfred Jensen. Dennes med stor
möda utförda översättning, som 1918
utgavs i reviderad upplaga, är visserligen som
orientering läsvärd men kan tyvärr inte
betecknas som fullt lycklig. Originalets lätta
och graciösa stil har inte låtit fånga sig av
vår för slavisk kultur så varmt intresserade
översättarpioniär. Versen i den Jensenska
tolkningen fräser inte som i originaldikten
likt ystert glittrande, nyuppslagen
champagne. Impulsen till att skriva detta
samtidsepos fick Pusjkin från Byron. Trots detta
har man med skäl kunnat beteckna »Eugen
Onegin» som en alltigenom originell skapelse,
epikern Pusjkins märkligaste verk vid sidan
av »Bronsryttaren», en berättande dikt med
en fascinerande skildring från Petersburg vid
tiden för den stora översvämningen på
1820-talet. »Eugen Onegins» likhet med den vid
första ögonkastet lätt skönjbara förebilden,
Byrons »Don Juan», ligger huvudsakligen
blott i den av ystert rimmade stanser
bestående versformen. Grundkaraktären och det
bärande innehållet i den ryska dikten äro
emellertid något helt annat. »Eugen Onegin» är
inte något satiriskt diktverk, det är en
objektiv skildring av äkta ryskt liv, sett med
mild humor och ömsint kärleksfullhet, om
ock bitvis fylld av sprakande epigrammatisk
gycklarglädje. Ehuru tillkommen under olika
tidsperioder är den långa versberättelsen
pro-portionerligt byggd och bildar ett
konstnärligt fullt avslutat helt. Pusjkin har visserligen
vid utgivandet uteslutit en sång, men då
däri skildras en rundresa, som Onegin företar
i Ryssland, kan partiet utan verklig skada för
helhetsintrycket avsaknas. Vad som i denna
välbyggda dikt fängslar mest är inte den man-
D et anonyma brevet, som ledde
till duellen mellan Pusjkin och
d’A nthès.
liga huvudfiguren, utan dennes som karaktär
överlägsna kvinnliga motpart. Den av Pusj^
kin skapade Tatjanagestalten har blivit
förebilden för en hel rad kvinnotyper i den
berättande ryska litteraturen. Det är inte blott
Turgenev, som här påverkats av Pusjkin.
Vilken kvinna i det levande livet, som
väsentligen stått modell till Pusjkins Tatjana,
är ett mycket omdebatterat, ännu inte fullt
löst problem. Pusjkin hade under sitt
växlingsrika liv mött många kvinnor, som på
hans mottagliga sinne gjort djupa intryck.
Hans rika erotiska lyrik hänför sig, efter vad
man med säkerhet vet, till flera olika föremål.
Dessa kärleksdikter omfatta ett stort register
av skilda känslolägen. Som ett exempel på
denna gren av Pusjkins lyrik ger jag ett litet
poem, översatt av mig för över trettio år sedan1:
Er älskade min själ. Och än kanhända,
har kärleken ej slocknat helt därinne. —
Må mina känslor aldrig dock bli kända,
jag vill ej någon oro ge ert sinne.
Ack, utan hopp och ord, än skygg och blek,
än svartsjukt, vilt med ångestsvett om pannan,
jag älskat er med kärlek ren och vek —
som give Gud er älskas av en annan.
1 Bland Pusjkintolkningar i diktsamlingen
»Soli-tudo», 1905.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
