Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En engelsk humanist. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Na ch manson
fattning med de allra flesta av de många
och mångskiftande frågor, som falla inom
filologiens område.
Ej minst krävande är den kritiska
apparaten. Alla viktiga avvikelser i handskrifter
och citat, alla verkligt tänkvärda förslag
av äldre utgivare måste beaktas,
eventuellt noteras; även ett uppenbart oriktigt
förslag kan ge en annan forskare ledning
och föra honom på rätt stråt. »Vad är en
apparatus criticus?» frågade William
Archer, den bekante kritikern och
Ibsen-kännaren, sin vän Gilbert Murray, när denne
höll på med sin Euripidesupplaga. Svaret
blev: »An apparatus criticus is a list of the
manuscript variations, with occasional
remarks thereon. Only men of the highest
moral character, religion, and social grace
can produce one satisfactorily.» Det vore
en orättvis insinuation att tro, att Murray
vid dessa ord tänkt på sig själv. Men det
vore lika orättvist att icke framhålla, att
Murray fyller anspråken på en
apparatförfattare. Vad Euripides angår, är
givetvis icke sista ordet sagt; nya papyrer kunna
bringa nya lärdomar på många punkter.
Men Murrays Euripides är i alla fall, för
att citera den man, som lagt grunden för
ali modern Euripidesforskning, Ulrich
von Wilamowitz-Moellendorff, »die
ein-zige lesbare Ausgabe».
Liksom Murrays Euripidesupplaga är den
tillförlitligaste vi hava, så är ock hans lilla
bok om Euripides and his Age (första
upplagan 1913) den elegantaste och
smakfullaste monografi, som i modern tid skrivits
om Euripides. Den lilla boken tillhör Horne
University Library; den vänder sig alltså
till den bredare publiken, men har
åtskilligt att ge även fackmannen. Den ger en
estetisk-historisk värdering av de
Euri-pideiska dramerna i kronologisk följd,
varvid ofta enskildheter belysas, som annars
lätt förbises eller tagas som definitivt
klarlagda.
En äldre klassicistisk tid betraktade de
stora antika verken som eviga,
oupphinneliga mönster; deras stil var helt enkelt den
enda rätta stilen, och alla avvikelser i
modern skönlitteratur voro mer eller mindre
lika många medgivanden åt den
mänskliga naturens svaghet och förfall. Ett
historiskt betraktelsesätt —• som för övrigt har
stolta anor i England, John Colet på
1500-talet, Robert Wood på 1700-talet -— vill
alltid med aktivt och kritiskt bruk av
fantasien se den grekiske skalden eller filosofen
i hans egen vanliga miljö och mot hans egen
bakgrund. Sedd i den belysningen
framträder icke heller Euripides som en stel
klassiker, utan som en levande och stridbar
personlighet, en oförskräckt pionjär,
förutbestämd att röna motsägelse och klander,
att ogillas och häcklas, därför att hans
uppsåt voro så mycket större än hans krafter,
hans skarpblick och framsynthet så långt
framför samtidens.
Vad som måhända i första hand har
dragit Murray till studiet av Euripides, är
varken hans lyriska glans eller hans
dramatiska skärpa, utan hans dristiga realism,
hans lidelsefulla harm över alla mänskliga
dårskaper och grymheter. Dock söker
Murray hos Euripides icke som Claës
Lindskog i första hand moderna idéer i
antik dräkt. Riktigare torde vara att säga,
att han ville låta oss förstå de antika
idéerna i den omklädnad och tolkning han
själv lämnar.
I andra kapitlet av denna bok
behandlas de antika källorna till Euripides’ liv.
Där upptages också problemet om
Euripides och Aristophanes, i vilkens komedier
den store tragöden ideligen angripes både
som människa och som diktare. Temat
återkommer i Murrays senaste stora bok,
Aristophanes, Oxford 1933.
Murray gör kraftiga ansträngningar för
att betona, huru hos Aristophanes under
och vid sidan av alla kraftiga invektiv
dock lyser fram en verklig beundran för
och uppskattning av Euripides. Aristo-
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
