Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Uuno Kailas, den finska lyrikens unga klassiker. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V un o K a i l a s, den finska lyrikens unga klassiker
rent och dess nerv oanfrätt, tar sig isynnerhet
uttryck i hans kärlek till barn. Därom vittnar
i andra samlingen den förtjusande cykeln
»Barnfantasier» (Lapsifantasioja), vars friskt
och naivt omedelbart givna blixtintervjuer
ur barnens underliga värld av konkretion och
fantasi röja en hos Kailas annars sällsynt
kvalitet: humor. Men redan här smyger sig
försåtligt, som ett varsel, ett annat tonfall in:
Mänskorna har dessutom tomma ord.
Obegripliga ord.
Såsom synden och döden,
som ingenting betyder.
Men man måste ändå frukta dem.
I dikten »Den lyckliga» (Onnellinen), bilden
av det överkörda barnet, har denna aning
nått medvetandet som tackande visshet.
»Barnets vagga» (Lapsen kehto) och
»Barnets öga» (Lapsen silmät) låta skymta en
genomkämpad väg till försonlighet och tro.
Likaså den av ljuset från andra sidan
genomlysta »Min son» (Poikani).
Emellertid är det icke inom dessa områden
Kailas ger sitt fullödigaste och högsta. Ännu
en barndikt »På bollplanen» (Pallokentällä)
leder vidare till de landamären där hans dikt
når sitt mest fascinerande djup, en storhet
besläktad med de antika ödestragediernas.
En barndikt, sade jag: i själva verket är den
lilla krymplingen, som från sin plats under
linden åser de friska gossarnas bollspel,
ingenting annat än en symbol — meningsfull om
än ej ny — för den från livets tävlingslekar
utestängda diktaren. Det är orsaksbanan
skuld—lidande—död, med alla dess
mellanstationer av kamp, ödslighet och isolering,
som Kailas om och om igen följer. Det är
inom varats yttersta gränsmarker, där
sällsamma belysningar flätas samman med
långa skuggor, som han riktat den
finskspråkiga lyriken med något dittills nytt och skänkt
den några av dess djupast skakande strofer.
Dödsdriften är den starka, gestaltande
kraften bakom det helaste och positivaste Kailas
skrivit. Kanske i första hand paradoxalt
övertygar dock detta påstående när man inser,
att dödsdriften blott är konverteringen av
en stark livsdrift som blivit tillbakaslagen.
Det ödsliga rummet — bilden brukar han själv
med förkärlek i olika varianter —• som allt
mer kvävande omsluter diktaren, tränger sig
in på läsaren med nästan fysisk påtaglighet.
Detta »horror vacui» inom och utom diktaren
har liksom genomskinliga väggar, på vilka
den kämpande människans varje åtbörd,
varje skiftning i minspelet projicieras i en
klar och diamanthård materia. Inför dikter så
intensiva och nästan plågsamt nakna som i
»Paljain jaloin» och »Uni ja kuolema.» är det
ovisst om uttrycket »konstnärlig
objektive-ring» är det fullt adekvata. Obiektivering
kan man knappast tala om i fråga om en
dikt, där man i varje rad förnimmer den
skrivandes pulsslag. Men väl om en
konstnärlighet så stor, att den förmått fixera
dessa ovanligt direkt givna livsreaktioner i
en form, slutgiltig och genomskinligt fullödig
som en ädelsten. — Redan i barndikterna
kan man som nämnt skönja skuldmotivet.
Det varieras i ett flertal dikter, t. ex. Det
dolda ansiktet (Peitetyt kasvot), En skyldig
man (Syyllinen mies), Långfredag
(Pitkäper-jantai), Den dystra skogen (Synkkä metsä),
En svart saga (Musta satu). Tonfallet djupnar
allt mer. Som en lavin bryter mörkret in i
den ohöljda »Vid branten» (Partaalla), som
med sin ångestfulla, brutalt oförmedlade
upptakt: »––jag är rädd i mitt rum–»
intonerar det lurande vanvettet. Dess
sugande heta rytmer sjunga i dikter som t. ex.
»Fiolen» (Viulu) — ett poetiskt motstycke
till Josephsons »Strömkarlen». Men när
hettan förbrunnit till aska återstår intet utom
en ödslighet utan gräns, i vilken diktaren
svävar omkring, själv långsamt stelnande till
is. En ödslighetskänsla besläktad med den
Aleksis Kivi — vilken Kailas ägnat en liten
sällsamt stilla och gripande dikt — ger uttryck
åt i orden: »bort från smärtan att veta —
allt varde en ljudlös tomhet». I stelnandets
stund har diktaren mot denna den bittraste
och hopplösaste av ali livsmateria: tomheten
och den hotande steriliteten, satt upp sin
skaparkraft. Avtvungit den förra dikter,
vilka jämte hans egentliga ödes- och
dödsdikter tillhöra den finskspråkiga poesiens
sparsamma kärnlyrik. Till dessa sånger ur
tomheten hör »Det öde landet» (Autio maa);
ett arkitektoniskt mästerverk i granit, den
isande »Molnsång» (Pilvilaulu), »Gården», ett
skri av hopplöshet och förtvivlan, »Bions»,
»Bekanta», »Tid», m. fl. Ännu må, ehuru
fallande något på sidan härom, nämnas den
sönderslitande »Sjukhusfönstret» (Sairaalan
ikkuna) — i viss mening ett motstycke till
»Vid branten» — där diktarens hunger efter
livet och förtvivlan över sitt öde slår sig till
blods mot verklighetens galler. — Ödslighetens
trollring kring diktaren genombrytes
småningom av ett stilla ljus. Kylan hinner aldrig
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
