Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Uuno Kailas, den finska lyrikens unga klassiker. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna Ljungdelt\
fram till livscentrum: det brinnande hjärtat,
som sjunger skönheten till tröst för sina
medvandrare på vägen. »En brinnande sång»
— motivet samma som i Eino Leino-dikten
och andra — tolkar i lapidarisk knapphet
hjärtats eviga seger över dödskylans och
förintelsens makter, detta hjärta, som
numera likt en Gralbägare sluter inom sig sitt
ödes fulländning. Denna förklarade
ödesvisshet har mejslat fram den sista samlingens
inledningsdikt, den måttlösa och ändå
samlade »Contemplation»: poetiskt icke så
omedelbar som hans kärnlyrik, men svindlande
i sina höstligt klara perspektiv och
genom-lodade djup: »Nu mitt liv, har ditt stora
solstånd kommit —–-».Om en utstånden
Jakobskamp vittnar också dikten »Ödet» —
i dikturvalet betecknande nog kallad
»Välsignelsen» (Siunaus). Nu flyta ur hans penna
dikter så oändligt enkla och sköna som
»Höstmorgon» (Syysaamu), »Med bara fötter»
(Paljain jaloin), »När jag var död» (Kun olin
kuollut): de skimra som genomlysta av en
osynlig sol, de sjunga som violintoner i en
övervärldslig rymd. När man skrivit dikter
som dessa har man redan dödens alla fasor
bakom sig. Den lekamliga döden är bara det
yttre inseglet på något som fullbordats och
mognat i det inre. Kretsloppet är till ända
och vilar nu i sig själv, i den hemlighetsfulla
fullbordan som antydes i de gamla
Goetheorden:
Und so lang du das nicht hast,
Dieses: »stirb» und »werde»,
Bist du nur ein truber Gast
Auf der dunklen Erde.
»När jag var död» är det på samma gång
bittraste och mest upphöjda Kailas skrivit.
Som en slutgiltig bekräftelse på en tragisk
kontinuitet reser den sig vid slutet av den
livsfärd, som en gång begynte i ljuset av
orden: »Kom mig nära med ditt anlete, Liv —»
Den markerar kurvans höjdpunkt och
samtidiga försvinnande ut i det övervärldsliga.
•—- Som en bitter men talande kommentar till
innehållet i denna dikt må nämnas, att
Kailas dog i Nizza i fullständig ensamhet.
Ingen närstående lindrade hans vånda:
sanatoriets katolska sjuksyster åsåg hans krepps
upplösning. Endast en därstädes bosatt
landsman besökte honom ibland. Kailas brukade
under sin sista tid, barnkär som han var, på
avstånd prata med den förras lilla dotter som
—- barn ser ju djupare än många vuxna —
var mycket fäst vid honom. Främmande
personer bevittnade hans jordiska
kvarlevors överlämnande åt elden. Slutomdömena
om den människa, som i dem haft sin boning,
skall ha varit bra nog överensstämmande
med dem diktaren skisserat upp i denna sin
slutuppgörelse med människornas dom över
liv och död:
Jag lyddes. Ingen bitterhet
de väckte, jordens röster.
Jag såg mot soluppgången blott.
Mot öster.
De efterlämnade noveller, som i skrivande
stund utkommit, äro nära besläktade med
dessa sista dikter och i deras skimmer
förklaras ytterligare den människa som här bar
namnet Uuno Kailas. Sällsamt skakande äro
dessa mörka syner ur den värld författaren
antyder med orden: »livets fulhet,
självföraktet, den år från år allt dystrare
hopplösheten och många andra själsfiender hade
drivit mig in i den sista tillflyktsort som
kallas sinnesförvirring». Det är en nutida
mystikers uppenbarelser om skuld och
död, men också om livets förlossning och
en ny födelse. Genom att dikternas virtuosa
glans här uteblir och formen till följd av
upplevelsens styrka så att säga försvinner i
obemärkt konstlöshet utgöra dessa ofta direkt
självbiografiska anteckningar, där blott
namnen nödtorftigt camouflerats, de mest
subjektiva uttryck vi känna för diktarens
livsreaktioner. Men om ock den personliga ångesten
skakar själva livsroten, äro dock dess uttryck
alltid på ett sällsamt sätt genomflutna av
en djup klarhet, som lyfter dem upp till deri
stora konstens allmängiltighet. Kanske få
dessa »De profundis»-förtäljningar sitt bad i
klarhet av den kärlek till allt levande och
lidande, som så starkt väller en till möte ur
dessa flärdlösa blad. en kärlek som skjuter
fram likt en frukt ur ett plågat
människohjärta.
Kailas-översättningar ingå i Mörne-Kihlman: »Finsk ■ dikt i svensk tolkning» och Elmer Diktonius:
»Ungt hav».
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
