Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater i London. Modern dramatik. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma V elander-Ph i lip
och den eleganta, lätta salongskomedien har
sin publik hos det folk som skriver världens
bästa memoarer och romaner, men där man
också tycker om att »umgås med fint folk»,
där i alla samhällsklasser »idealet är en lörd»
och West End-snobbismen gör sig gällande
inte bara innanför murarna.
Det historiska intresset sluter i sin vida
famn allt vad old merry England’s är, från
medeltid och Tudor till Stuart, Queen Änne
och det långa victorianska skedet. Ibland är
Plantagenet mest en vogue, ibland
Marlborough eller Byron, medan Elizabeth och Mary
Stuart sällan vika från repertoaren för någon
längre tid. Mycket är utanverk och en grann
uppsättning, och historiska känslosträngar
kunna rädda även dramatiskt mycket svaga
saker till dundrande succéer. Såsom härom
året Lipscomb och Minneys Clive of India,
om vilken Agate elakt men sant skrev, att
där hände aldrig något på scenen, ty
antingen fick man se hjälten före eller efter
något som skulle ske eller nyss skett. Men
där gavs färgflödande bilder från East India
Company’s äventyrliga men gyllene dagar
borta i Madras och Calcutta och sentimental
kärlek och grymt förtal i förtjusande
1700-talsinteriörer hemma i Mayfair. Och
framför allt, Clive gavs på ett hj ärtekrossande
sätt av Leslie Banks, frisk, manlig och ändå
barnsligt ömhudad, medan hans maka, den
vackra Margaret, spelades fint och vekt av
Gillian Lind.
Av en helt annan dramatisk klass och styrka
var Gordon Daviots Queen of Scots.
Författarinnan har i trenne akter, med fyra starkt
laddade scener i vardera, givit Marys
stormiga historia, från det hon den 20 augusti
1561 landar i Leith att taga sitt rike i
besittning och till det hon sju år senare, i maj
1568, en skeppsbruten som kvinna och som
drottning, flyr över Solway. Gordon Daviot
har ej som Drinkwater gjort den sköna
drottningen till ett den ideella kärleksträngtans
offer, därför att föremålen råkade vara så
ovärdiga, men till en kvinna med hett blod,
lika lidelsefullt hängande fast vid spira och
rike som vid det personliga lyckokravet. Hon
är modig och hjälplös, generös och småaktig
på en gång, oupphörligt låter hon leda sig
av sin »instinkt» och oupphörligt för den
henne vilse. Det rika stoffet är skickligt
utnyttjat: Rizzio, en främmande fågel bland
Skottlands berg; Darnley, obehagligt feminin;
Bothwell, kuslig i sin fräcka manlighet — man
har honom i en replik som den när han efter
att ha kysst drottningen menar att to a
man of thirty ali women’s lips are much the
same. John Gielgud hade givit skådespelet en
förnäm uppsättning och en regi, vilken ibland,
som i mordscenerna, kom spänningen att
stegras till det j-ttersta. Rollistan var lång och
delvis välbesatt, men alla blevo till
skuggor vid sidan av drottningen i Gwen
Ffranggon-Davies’ tolkning. Hon var skön, charmerande,
kapriciös, oberäknelig, helt kvinna, god och
ond i samma andetag, liksom omedveten,
oansvarig för vad hon gör eller låter göra.
»England äger i närvarande stund icke en
större skådespelerska» skrev Agate om henne
i annat sammanhang. »Med mirakulös
intuition kan hon leva sig in i och kreera
kvinnor från de mest skilda epoker, från
Cleopatras Egypten lika väl som från
Victorias England». En svensk tänker inför
hennes Queen of Scots gärna på en av de
yppersta rollskapelser som gått över svensk
seen, Tora Tejes som Elizabeth i Schillers
Maria Stuart. Det har varit krafter i rörelse
för att få Schillers drama uppfört i London med
Gwen Ffrangfon-Davies som Elizabeth; en
jämförelse mellan de båda stora
konstnärin-norna skulle vara intressant.
På Whitehalls eleganta moderna teater
presenterade Irene Vanbrugh med Norman
Ginsburys Viceroy Sarah sommaren 1935 ett
skådespel som i hög grad bars upp av de
Churchillska memoarernas oerhörda och
välförtjänta berömmelse. Men teatern skulle
stått sig även utan dem. Pjäsen gav en
psykologiskt välbalanserad och strålande rolig
skildring av dragkampen kring den
välvilliga, vänliga och inte så lite vimsiga Queen
Änne — Mrs Morley, Sarah, duchess of
Marlborough—Mrs Freeman, maktlysten och
mäktig, samt Abigail Hill, den fattiga
skyddslingen, ormen som smyger in i paradiset, tar
makten över drottningen och störtar Sarah.
Kring Änne och Sarah grupperar sig ett hov
av prinsgemåler och familjer • på Windsor
Castle och i Kensington. Av Queen Änne gav
Barbara Everest ett intressant men ytterst
vanvördigt porträtt, det blev ej mycket kvar
av majestät; som Abigail var Margaret
Webster hal och inställsam och fräck om
vartannat. Men den som förde hem spelet, i glans
som i förnedring, var Sarah, viceroy, född
härskarinna, kring vilken det slog gnistor,
värmde och stormade om vartannat, vare sig
hon förde spiran i slottets kalla salar eller i
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
